Nicci

När jag levde i det förstod jag inte hur pass allvarligt det faktiskt var, hur brutalt och elakt det var, vilken terror det faktiskt var. Jag borde ha förstått då jag alltid fick somna gråtandes, förvirrad och ledsen över att jag alltid blev straffad på ett eller annat sätt, hur jag aldrig fick röra under två års tid, hur man aldrig fick höra något bra. Hur man bara satt fel i soffan, hur man schasades bort, hur man bara kämpade och försökte göra saker och ting bra men fick göra det alldeles ensam. Hur man fick höra att precis allt var mitt eget fel, vad jag än gjorde var det bara fel. Man ville bara göra saker bra..

 

Jag straffades i stället för att få kärlek, jag höll mig själv för att inte falla, för att ingen skulle se, och jäklar vad sårbar jag blev. Du bara nonchalerade mig i alla situationer... Straffade mig med cigarettrök bl.a.. Det var nog bland det värsta... Nej, den värsta stunden var nog när jag så innerligt ville ge kärlek som jag ville ge varje dag och jag tog mod till mig att våga röra dig, jag smekte din kind i en kärleksförklaring, längtan efter att få känna din hud var så stor.. " klappa mig inte som en jävla hund" möttes jag av och då rasade jag, chocken, läpparna som började skaka, hela jag skakade... Jag var så ledsen.  Det gjorde så ont..

 

Hur du bara gjorde saker av medveten elakhet...

 

Hur man bara skulle vara tyst hela tiden..

 

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen när man var bland folk, jag kände mig så hatad av dig att jag bara ville vara osynlig, bara försvinna.. Några jobbiga stunder var när man var bland kärlekspar och man såg hur de gav varandra kärlek och man bara kände hur ögonen värkte och tårarna bara ville rinna nerför kinderna. Jag fick svälja om och om igen för att inte börja gråta, Jag fick ingen kärlek på två år, två år ! Jag levde på hoppet.

 

 

I dag har jag fortfarande svårt att ge folk i min närhet kramar, det är rena ångesten... Det är fruktansvärt!