Se men inte röra, se men inte göra !
Jag minns den dagen jag såg dessa människor för sista gången, hur jag bara kände att, vad fan är det här för människor och vände mig om och gick. Förtvivlan i hjärtat och tårar som rann nerför min kind. Hur en människa som stod mig så nära blev förnedrad och jag fick inte göra ett skit fast jag bara ville explodera av ilska, ilska över händelsen, ilska över hur dessa människor har fått mig att må, ilska över utfrysningen. Hur jävla ensam jag kände mig den dagen, hur jag gick där längst den långa grusvägen ensam och bara skakade. Hur jag bara vill kräkas av förnedring. Hur jag såg dessa människor skratta, jag minns det så väl. Jag minns blickarna, jag minns ansiktena, jag minns hur jag bara ville stå upp för en människa, hur jag bara ville hålla dennes hand och krama om den och säga att jag håller din hand genom detta. Men jag fick inte göra ett skit och då förstod jag, att jag skulle få gå ensam, du stod kvar... Att jag var ensam som så många andra gånger. Som alla andra gånger de frös ut mig också, jag höll förfan min egen hand genom helvetet, hur jag bara ville att du någon gång skulle hålla min hand, men istället blev du som dom men tusen gånger värre. Jag var så ledsen. Varför mobbade du ut mig på detta sätt som du gjorde?
Jag kämpade varje dag, jag hoppades att du skulle vara snäll, men det var mitt fel att du var elak. Skulden fick jag, för allt som hände. Hela tiden! Bara jag. Det var mitt fel att jag aldrig fick kärlek, det var mitt fel att jag aldrig fick närhet. Åh vad jag längtade efter en kram, den kramen, jag bönade och bad och då fick jag en kram som om jag hade pest. Jag blev så ledsen, åh vad ont det gjorde i mitt hjärta, men jag fick nöja mig med den kramen, jag fick iaf känna din närhet. Åh herregud vad jag längtade ihjäl mig efter kärlek och närhet. Varje dag, varje kväll hoppades jag. Åh vad jag hoppades, att jag att iaf kunde få en liten kram, en liten beröring, en smekning på kinden, känna din hud. Men så fort jag nuddade dig blev du sur. Jag kramade mig själv !
Åh vad ont det gjorde, att varje dag bara längta, se men inte röra, tårar var min vardag, är det konstigt ? nej.. det var inte den förbannade kudden jag ville krama varje dag... Men va fan jag fick ju nöja mig med den.. Jag såg dig krama alla andra, men du kramade aldrig mig. Jag var bara i vägen.. Jag ville sjunka under jorden..
