Olyckan är en som ett ärr i hjärtat

Julen börjar att närma sig och det känns verkligen i hjärtat, julen har alltid varit min bästa hötid, att få vara med min älskade familj, göra vår tradition. Jag klarar inte ens av att tänka på hur vi brukade fira den, förlåt mig mamma. I går brast det totalt och sedan dess har det varit svårare än någonsin att ställa sig upp igen. Jag ställer mig upp mamma, hoppas att du ser hur jag omvandlar tragedin med styrka. Hoppas att du ser hur jag ställer mig upp ändå, efter varje smäll. 
 
Jag klarar inte av bilden i huvudet då jag såg dig ligga där nere i slutet av trappan, livlös medan ambulanspersonalen kämpade med ditt liv, jag hör mitt skrik när jag såg dig, Sekunder som kändes som en evighet, sen springer jag ut och tar hand om mina syskon så att dom inte skulle se det. Den bilden skulle inte dom få leva med. 
 
Jag vet att du hörde mig på sjukhuset, varje dag kom jag, satt där hos dig hela dagarna, första dagen var fruktansvärt, du såg livrädd ut och såg ledsen ut, andra dagen började vi skriva på traumaboken som du skulle läsa när du vaknade upp för att förstå och bearbeta vad som hände. Minns att den dagen bröt min bror ihop och sa att: hur ska jag någonsin bli glad igen, jag tog med honom till klipporna, du vet exakt vilka klippor. Sedan åkte vi bara runt överallt, letade pokemon. Tredje dagen var den bästa, då läkaren garanterade mig att du skulle vakna upp eftersom du bara hade hjärnskakning och nacken var det en lätt skada på, det såg han även på medicinen du fick. Jag frågade tre gånger bara för att vara säker eftersom att jag var så orolig över dig, han gav mig glädjebesked alla tre gånger och jag började gråta av glädje och lättnad, de tvingade ju dig att vara nedsövd och snart skulle du vakna igen, och jag viskade det i ditt öra, förlåt mig mamma att jag gav dig falska förhoppningar. Jag minns att en familj fick ett tragiskt besked samtidigt när vi fick vårat positiva besked, jag ville inte visa glädje inför dom så när vi kom ut från ditt rum firade vi med en god lunch och pratade om din födelsedag som bara var några dagar senare.. Jag var så jäkla glad, längtade tills du skulle vakna upp. Total glädje.. Som varade i en dag, dagen efter var en av de värsta dagar i mitt liv, då var det ett dåligt besked, dina skador var omfattande, du skulle inte vakna upp, Jag minns den där jävla dagenså väl. Jag var med en vän och jobbade, släkten svarade inte och jag bara kände att något var så fel, jag ringde till avdelningen och fick beskedet att du kommer att dö igen. Jag minns hur jag bara skrek när jag tog bilen hem, möttes av massor av folk, och jag fattade inte vad som skulle hända, du levde ju.. Jag åkte till sjukhuset, sa åt dig att öppna dina ögon, klämma åt min hand, du öppnade dina ögon till hälften, du hörde mig. Jag satt vid din sida och bad dig att kämpa för ditt liv, jag gick till sjukhuskyrkan, skrev en bön, pratade med prästen och vi bad tillsammans, jag tappade inte hoppet, du kämpade ju, du försökte att öppna dina ögon.
 
Dagen då respiratorn skulle stängas av vred du ditt ansikte mot mig, du svalde fyra gånger, men du klämde aldrig åt min hand. 
 
En timme tog det efter att respiratorn stängdes av somnade du in, vi alla stod vid din sida. jag höll din hand så hårt, jag sa hur mycket jag älskar dig, hörde du det? 
 
5 dagar, de värsta i mitt liv, alla dagar som jag sprang genom sjukhuset till traumaenheten där du var. Jag trodde aldrig att ett fall i en trappa kunde sluta med att du lämnade mig. Det sista jag hörde från dig var ditt skratt. 
 
Jag saknar dig mamma, mer och mer för varje dag. Ring mig, kom tillbaka till mig. Jag älskar dig!
Allmänt | |
#1 - - Mikkis:

Blir alldeles tårögd av att läsa :( Att lovet fick en sådan snabb vändning :( orättvist är det!!!! Jag vet att Anette finns med oss varje dag <3

Upp