Nicci

Jag förstår inte varför jag får motgångar hela tiden här i livet, jag lever efter karma men ändå ska det vara motgång efter motgång hela tiden. Det vänder aldrig och folk runt mig säger att dom aldrig känt en som har så mycket motgångar och hur jag orkar. Varför orkar jag? Jag tappar aldrig hoppet och om jag lever som en bra människa vänder det, kanske någon gång, jag hoppas det. Jag blir mer och mer empatisk efte varje motgång. Men det är tufft och ibland blur jag förvånad själv att jag står kvar med båda fötterna på jorden. Man utvecklas som människa när livet är tufft, man lär sig otroligt mycket, jag har varit med om det värsta som kan hända mig, jag har varit med om riktiga trauman förut med. För två månader sedan dog den som stod mig närmast hjärtat framför mina ögon flera gånger och jag hör fortfarande mitt örsta skrik i huvudet när jag ser mamma ligga på golvet medan ambulanspersonalen jobbar med att få liv i henne. Det var första gången jag såg henne död, första gången jag såg någon död. Hjälplöst se på, maktlösheten och sedan skräcken på allt som hände på sjukhuset. Första gången jag såg henne leva efter att hon var död, eller vad man ska kalla det, koman. Dom jävla kraftiga epilepsianfallen hon hade och bara låg och skakade. Hur rädd hon såg ut att vara, att inte kunna väcka henne. Den känslan är som ett ärr i mitt hjärta, det gör så ont. Ont av saknad efter den människa jag har känt i hela mitt liv, som jag behöver, min älskade mamma. Jag förstår inte hur en jävla trappa kunde ta hennes liv. Hur det gick så fort, plötsligt var hon bara borta. 5 sekunder som förändrade hela vårat liv.

Jag saknar dig mamma. Snälla ring mig!!!!!!!!!