Nicci

Dagen den 27e augusti var en helt underbar dag, jag och mamma umgicks och hon höll på att förbereda en pajdeg till den lilla kräftskivan vi skulle ha på kvällen med några vänner. Hon var så glad och vi satt ute på altanen och pratade om allt mellan himmel och jord, hon pratade om vad hon skulle ge sin bästa vän i 50 års present, vi pratade om kärlek m.m.

Hon skulle fixa sig inför kvällen och fick för sig att hon skulle ta bort lite hårstrån ovanför överläppen och satte på sig en waxremsa och vi båda brast ut i skratt över hur rolig hon såg ut. Detta var en vardag för oss, vi är båda lite knäppa, har rolig humor och bjuder mycket på oss själva. Hon drog bort remsan och var nöjd, jag fick i uppdrag att noppa hennes ögonbryn sen, vilket alltid slutar med att hon tycker att det gör svinont och klagar på att jag noppar fel och att det är därför det gör så ont. Varje gång får jag höra samma sak.

Senare på kvällen tar jag en liten promenad med hundarna och ser gästerna som bär så fina kläder så jag nämner det för mamma som sitter i en rosa tshirt och rosa militärbyxor och en sekund senare flyger hon upp på övervåningen och kommer tillbaka i en sådan vacker klänning.

Gästerna kommer och vi minglar på altanen och skrattar och äter förrätt innan det är dags att slå sig till bords, kräftor, västerbottenpaj och bröd. Så gott och vi pratar om olika roliga minnen vi har och har en toppenkväll. Innan jag går till mitt rum frågar jag om jag ska dyka av. Nej det behövs inte säger mamma. Det är det sista jag någonsin kommer att få höra från henne. Omedveten om det går jag in till mig, senare tar jag en kvällspromenad och hör massor av skratt och de badar och har kul. Jag funderar en stund på att gå och umgås med dom men jag gör inte det. Jag går och lägger mig.

Jag väcks av min styvpappa en timme senare och han säger att något hemskt har hänt.

Jag vet inte hur fort jag kommer upp ur sängen, springer och ser två ambulanser och fortsätter att springa, jag vet exakt vart mamma är och ser henne ligga längst ner i en trappa, ambulanspersonalen kämpar med hennes liv och jag ser henne ligga där, helt stilla. Jag skriker och springer därifrån, speinger till min lillebror som är helt vättskrämd och undrar vad som hänt. Jag tar honom bort därifrån. Jag är så chockad av allt.

De får igång hjärtat på mamma och åker till sjukhuset. Hon är medvetslös och ligger i respirator.

Dag nr 2, på sjukhuset. Jag och mina bröder åker dit och min styvpappa är där med. Vi går till civa -intensivvården/traumaenheten på karolinska. Korridorerna känns som en evighet. Vi får träffa mamma som ligger nedsövd, hon har epilepsianfall hela tiden där hon ligger. Jag grips av panik och fattar inte vad som händer. Hon såg så rädd ut!

Dag 3. Hon ligger lugnt och fridfullt då en medicin som verkade mot epilepsianfallen hon fick pga olyckan hjälper.

Vi får glädjebesked från läkaren då han säger att hon har en hjärnskakning och en lättare nackskada, att han kan se på medicinerna hon får att det bara är en lättare nackskada.
Min enda fråga till läkaren är: kommer hon att överleva? Ja hon kommer att överleva, jag frågar tre gånger och får samma svar. Jag briser ut i glädjetårar och viskar i mammas öra att hon kommer att klara detta och att hon snart får vakna upp. Jag är så himla glad, jag kommer att få höra min mamma prata igen.
Vi går ner och äter lunch på sjukhuset och pratar om mammas födelsedag den 13e september, jag planerar en fest jag vill ha för henne och är bara så himla tacksam.

Dag 4. Måndagen kommer och jag åker till jobbet, det är tufft att jobba, minnesbildetna från olyckan finns där och jag såg henne död, hjärtat hade ju stannat pga fallet i trappan. Menhon skulle klara sig, det hade läkaren sagt.

Jag ringer min styvpappa som jag vet är på sjukhuset men han svarar inte. Jag känner i hela kroppen att något har hänt. Jag ringer till civa intensiven och får reda på att eftet att dom gjort en mr röntgen såg de att mammas hjärna var nästan helt förstörd och att hon hade en stor skada på ryggmärgen.

Jag grips av panik, när jag kommer hem möts jagav massor av människor, de säger att mamma kommer att dö. Jag blir förbannad, hon kommer inte alls att dö, vad fan snackar folk om. Jag åker till sjukhset och sätter mig hos mamma, tar hennes hand och trycker den mot min, blodtrycker ökar på henne och jag är så jävla förbannad och säger att: öppna dina ögon mamma, snälla, det kan inte vara så svårt.

Hon öppnar ögat halvt. Älskade mamma! De säger att hon inte kommer att vakna upp igen

Jag åker hem, förvirrad, chockad, arg, så mycket känslor. Jag förtränger! Min mamma kommer inte att dö, vad fan snackar dom om.

Under natten får hon 4 hjärtstopp som hon klarar av själv, de får inte hjälpa henne om hon skulle behöva hjälp. Så jävla sjukt!

Jag går till sjukhuskyrkan och ber tillsammans med prästen, än är du inte död och jag hade hopp.

Dag 5 den 31 augusti 2016. Jag springer genom sjukhuset till dig, jag tar din hand ochjag ser dig svälja tre gånger, jag pratar med dig och du vrider ditt huvud emot mig. De säger att det är reflexer men du gjorde det bara med mig. Tio minuter senare samlar en annan läkare oss och säger att dom ska stänga av respiratorn nu. Då förstod jag att du skulle dö. 1,5 timme senare var vi runt dig, jag höll din hand när du tog dina sista andetag.

Vi fick väldigt bra hjälp på traumaenheten, vi skrev en dagbok där till mamma, vi hade en kurator, ett bra traumateam, en bra läkare (ej den läkaren som gav oss fel uppgifter, så jävla tragiskt och anmärkningsvärt).

Min älskade mamma blev bara 55 år och dog i en tragisk olycka från ett fall i en trappa. Hon var en hjälte och gjorde så mycket för detta samhälle. En insamling till bl.a bris har startats i hennes namn. Jag är så stolt över dig mamma ♡

Livet kan ta slut plötsligt, varje sekund är viktig. Man vet aldrig när olyckan är framme så ta vara på nära och kära och livet.

Vila i frid min ängel !

Nu har man fått lära sig hur hjärnan fungerar i sorg och tragedi. Hur man tar sig upp varje dag. Varje dag är en kamp men man klarar det. Följ mitt sorgearbete