Nicci

Jag har aldrig varit med om en tragisk olycka där det slutar med att den närmaste personen till mig dog, min mamma. Jag vet inte hur jag ska hantera detta, jag känner en sådan stor tomhet, ensamhet och förtvivlan inom mig. Jag sätter på mig en mask när jag går ut men jag tror att mina ögon avslöjar den stora sorg och trauma jag bär på. Jag vet att många i denna kommun vet om olyckan och i går registrerade jag det för första gången. Förut har jag levt i min bubbla och jag ser inte människor, men i går kände jag det, folks blickar, folk som viskar och tittar, folk säger ingenting utan bara tittar på en. Folk tittar på vårt hus, vissa stannar bilen och hoppar ut och kramar en. Vi möts av gåvor dagligen, ingenting känns verkligt. Varför är det här verkligheten vi tvingas leva i? mamma för i helvete kom tillbaka så att allt blir som förut, Svarar du om jag ringer? Jag behöver dig för i helvete. Jävla skit, jävla smärta, jävla ensamhet.. Kan folk bara sluta klaga på sina jävla liv och vara tacksamma för att de har sina nära i livet i och den tid man får istället för att klaga på saker, materiella ting m.m.... Tiden med människor är väl det som är viktigast. Ta vara på den och sluta vara bittra, ni får ursäkta min ilska, ni kan sluta läsa när vi vill... 

 

Jag har alltid varit en person som vill ta vara på tiden, tiden har alltid varit viktig för mig, och självklart har jag klagat på värdsliga saker jag med men efter att ha förlorat min mamma alldeles för tidigt, helt oförberett, i ett trauma har jag förstått att tiden är det absolut viktigaste som finns, tid med dom man älskar, tid med de viktigaste människor i ens liv. Allt annat blir inte viktigt alls.