När ska jag våga sörja?

En kommentar

Jag är så ledsen mamma, jag klarar inte ens av att tänka på dig, förlåt mig för det. Jag vill inte att det ska vara verkligt att du är borta föralltid, så fort jag bara tänker på dig gör det så ont inombords, den känslan går inte att beskriva för någon som inte förlorat den man älskade mest i en tragedi, från ena sekunden till den andra, helt plötsligt, i något så onödigt och obegripligt som i en trappa. Jag har fått en sådan ångest av trappor. Jag vill inte att det här ska vada sant. Jag vill bara att allt ska bli som förut, innan olyckan. Jag ångrar att jag inte tog vara på tiden bättre! Jag är så ledsen för allt, jag klandrar mig själv väldigt mycket.... Kom tillbaka! Förlåt....

 
1 Anonym:

skriven

Det är okey att må som du gör!