Trafikolycka i Södra Länken

Kommentera

I måndags var jag med om en trafikolycka i Södra Länken, vi var fyra bilar inblandade, jag vet bara att bilarna framför mig krockade och tvärbromsade framför mig , jag hade bra avstånd och kom i den hastighet det var och det var lugnt i trafiken, jag stod på bromsen men hann inte bromsa ner helt eftersom dom framför tvärbromsade, jag smällde in i bil nummer två och


Sedan blev jag påkörd bakifrån och den smärtan var den värsta, en otrolig smärta i huvudet som bara strålade ner i nacken, jag tappade större delen av hörseln och det bara dånade i huvudet.  Chockad satt jag bara och stirrade. På bara någon sekund var jag med om en trafikolycka. Det enda jag tänkte på var om dom andra var okej, hur bilen mådde och att jag måste åka vidare till jobbet. Jag åkte till jobbet, jobbade på men när adrenalinet sedan försvann kände jag att en smärta kom mer och mer, jobbade klart och drog sedan till akuten, fick ligga på en bräda och nackkrage i 9 timmar, bara det var ett trauma i sig, smärtan var total, jag fick inte röra nacken och låg på en hård bräda, mina skulderblad värkte så in i helvete och mitt ena bröst efter bältet. De gjorde skiktröntgen på nacken, inga nackskador men jag har ont. Mår illa till och från och det är skitjobbigt att åka färdmedel, det skakar i huvudet och det är riktigt obehagligt, sen tappar jag minnet så det var lite jobbigt att orientera sig hem från KS i dag när jag var där för att träffa en psykolog och prata om olyckan, de har ett nytt projekt på KS där alla som är med om olyckor ska komma och prata inom 72 timmar efter för att jobba mot posttraumatisk stress vid sådana upplevelser. Mitt första samtal var idag, exakt 48 timmar efter olyckan. Det gick bra, men jag märker att jag förtränger, samma sak när min mamma omkom i en olycka förra året så fötränger jag att hon är död, jag kan prata om det men fattar inte vad som hänt, sedan kommer det stunder då jag inser vad som hänt och då bryter jag ihop. Som här om dagen när någon förstörde min plats som mamma hade byggt, det var nog första gången jag verkligen insåg att hon inte kan återställa den platsen vilket är en ren mardröm. Det var det sista hon gav mig innan olyckan... 

Jag förtränger bilolyckan, jag kan prata om det men tar inte riktigt in det, jag minns att jag blev helt tyst när jag insåg att jag skulle smälla, jag ser bara lamporna på bilen framför, allt annat är svart. Mitt huvud skakades om i och med att det blev kollision både fram och bak.. Jag har svårt att minnas, det kommer bilder men jag blir väldigt osäker , mycket är svart ! 

Hur mår jag i dag, 51 timmar senare efter olyckan. Jag mår illa till och från, hjärnan skakar, minnesluckor , ont i skulderpartiet, ont i nacken och halsen och har svårt att koncentrera mig. Det är väl det fysiska.. Att vara tvungen att tvärbromsa ner från 70 för att undvika en större olycka, att se en bilolycka framför ögonen och sedan sluta med att man är en av de inblandade, bil nummer 3 av 4. Fan vad fort allt gick, de framför mig tvärbromsade, jag höll avstånd men det var oundvikligt...

Fan alltså!!! 😥😥