Jag såg henne dö, jag såg mig dö

Kommentera
I morgon är det det där datumet jag inte gillar, den 27e kommer alltid att vara det datumet jag minns som en mardröm. Det var det datumet för inte alls länge sedan jag såg min mamma dö, om och om igen. Jag mår dåligt när jag tänker på den dagen, men det är bra att göra det, att bearbeta det om och om igen. Jag såg min älskade bästa finaste vackraste mamma dö, dö ifrån mig, aldrig mer komma tillbaka, aldrig mer få prata med henne, aldrig mer få höra hennes underbara skratt och flamsighet, världens roligaste människa, vilken människa hon var, vi hade givetvis våra stunder med mamma dotter bråk med, men hon var min bästa vän. Vi delade ALLT, berättade allt för varandra. Sen får jag se henne dö. Jag minns att det tog så jäkla lång tid att få bort sorgen ifrån mina ögon, det liksom fastnade i mina ögon, det gör det än i dag och jag jobbar varje dag att kunna titta in i folks ögon. Men jag har sett den viktigaste människan i mitt liv dö, den dagen. Vi spenderade den dagen tillsammans, jag minns fotona vi tog, i din otroligt vackra klänning från Thailand,jag vet inte vart den är nu mamma, förlåt mig. Jag minns ditt asgarv från badrummet och jag rusar dit och vi skrattar tills vi tjuter, jag önskade att jag filmade den stunden, men jag har bilderna, men jag klarar inte av att titta på dom än. Du hade tagit en vaxremsa på överläppen för att dra bort lite ljusa hårstrån där och det såg riktigt kul ut och hur ont du fick när jag drog bort den, sedan skulle jag noppa dina ögonbryn som vanligt och som vanligt var du känslig för det och sa aj efter varje hårstrå, hahaha. Mamma. jag förstår inte vart du är. Jag har fått sett döden på ett sätt jag inte önskar någon. Ingen ska behöva dö ung. 
 
Jag minns kläderna du skulle ha på dig och jag föreslog en klänning och du bytte om snabbt och kom ner som den vackraste kvinna jag vet, det kommer du alltid att vara, du är den vackraste människa på denna jord och i himlen. 
 
Men varför behövde jag se dig dö. Varför kunde du inte gå ner för en trappa utan att trilla så illa att du bröt nacken och hamnade i koma. Varför lämnade du mig så fort, så enkelt som i en trappa. Jag hatar dig för det mamma, men jag älskar dig så jävla mycket och jag saknar dig så sjukt mycket. Men jag vet att jag inte får rasa, jag vet att jag alltid måste ställa mig upp , att jag måste leva. 
 
Varför kunde du inte vakna för, varför... Hur svårt kunde det vara. Jag minns mitt tjat om det när jag satt vid din sida vid Civa på karolinska (centralintensivavdelningen) , jag bad dig öppna ögonen och jag såg att du kämpade, jag fick se dina anfall, jag fick höra om när du kämpade mot dina hjärtstopp själv och klarade det, fyra stycken, vilken jävla styrka du har människa. Jag minns att jag aldrig gav upp, jag satt där, luktade på dig, lärde mig alla jävla maskiner runt dig, varenda slang, varenda en, läste av allt. Hur jag ringde till civa när jag inte var där för att kolla hur du mådde, jag levde i en bubbla som är svårt att förstå, det är som på film, det händer bara på film, det händer liksom inte, man tar allt för givet. Jag minns när jag och sjukhusprästen pratade och bad att om att du skulle vakna, jag satt i sjukhuskyrkan och skrev lappar och satte i ett träd, bad, hoppades. Jag minns min bror när han föll i gråt, hur ska jag klara mig utan min mamma och bara skrek, hur jag tog med honom till vår plats. Hur man lever i en sådan otäck mardröm. Hur du låg där men ändå inte var där, vart var du då? mittemellan livet och döden. Vad hände där? såg du mig? hörde du mig? Du kämpade ju med att öppna ögonen, men dom var ju alldeles vita, vart var dina ögon , vart var du mamma? När den fjärde dagen kom, jag minns att jag köpte en vit ängel i trä till dig och la bredvid dig, jag minns att jag bad en sista gång att inte lämna mig, hur du då vänder dig om med huvudet emot mig och sedan vänder du tillbaka det, vad var det? ett avsked ? hur jag desperat trycker din hand mot min för att få känna dig trycka den, men du gjorde aldrig det, hur jag kände din puls när du låg där fortfarande i livet, och hur läkaren sen säger att nu stänger vi av respiratorn, hur du en timme senare lämnar mig. För gott. med 30 personer runt dig svävade du upp i himlen, hur du försvann för gott. Mamma, vet du, jag vill att du kommer tillbaka till mig, du är det bästa som hänt mig, det var ju du och jag mot världen. Jag minns att jag efter att du somnade in bara satte mig i ett fönster, helt paralyserad, jag bara satt där, det var soligt, jag var tom. En stor del av mig försvann. Nu bär jag dig runt halsen, dina smycken kommer alltid att sitta där. Jag älskar dig då, nu och för evigt. Jag hoppas att jag gör dig stolt, nu när jag ska få min legitimation, att kunna hjälpa människor, påverka människor. Alltid vara en bra människa, du har gett mig grunden, den bär jag alltid med mig, vart jag än går så är du med mig, det är fortfarande du och jag mot världen. 
 
Föralltid. Alltid som du sa <3 Förevigt !
 
Du <3 
 

Helt ärligt så tror man inte att man ska dö, förrän döden är nära en, förrän man förlorar någon eller upplever något själv.
 
Jag minns förra året då jag var med om en bilolycka, dom sekundrarna då jag visste att jag skulle krocka och inte veta om jag kommer att dö eller om jag fortfarande får en chans att leva, livet paserade framför mina ögon, allt var tyst, jag såg ett ljus, jag överlevde. Jag har fått sjukt bra hjälp för det, och man går igenom stadier och jag utvecklar en styrka från varje sak jag är med om, jag har ett val och jag väljer att leva och utveckla mig själv, hjälpa andra m.m. 
 
Sorgen från mammas olycka har fått mig att växa så otroligt mycket som människa, smäll efter smäll har kommit, första året levde jag på adrenalin, sen är jag med om en olycka. Sen bara för någon månad sedan kom en rejäl smäll och jag blev jättesjuk. Men jag kommer igenom varje smäll, Vad är det för styrka man får egentligen, ibland känner jag mig som en superhjälte. Hur orkar man! är det för att man vill orka, jag tror det. man måste kämpa, man måste hitta styrkan i sig själv. Man har två val, leva eller att dö. Jag väljer livet!!!!