Nicci - Farväl min vän

Farväl min vän

Jag vet inte vart jag ska börja detta inlägg. I går tvingades vi avliva min lilla vovve efter att han blev akut sjuk och det fanns ingenting att göra. I 13 år har han varit en familjemedlem, det var min mammas hund från början så det kändes som en stor del av henne försvann. Minns när vi hämtade honom i Uppsala, han såg ut som en liten hamster då och låg i mitt knä. Hans favoritplats var under soffan i sofftyget som en liten hängmatta, där låg han ofta. 2010 blev han enbart min hund och 2012 skaffade jag en kompis till honom, vi tre var oskiljaktiga, alltid tillsammans. Skedade alla tre i sängen, åkte till olika hundrastgårdar där de fick busa med andra hundar, flyttade till Norrland i två år, där åkte dom snöskoter (sakta) busade runt i snön, Milo min jack russell som jag skaffade 2012 var så kär i Mexx, hon var som en riktig liten busig lillasyster åt honom.

2016 efter mammas olycka tog två av de finaste människorna jag någonsin träffat över honom och jag är så tacksam för det, att fortfarande träffa honom ofta, passa honom ibland, att han var så nära. Det var extremt jobbigt att lämna bort dom.

I går fick jag spendera dagen hos honom, jag tog honom på en sväng med bilen, visade honom vart jag kommer att bo i framtiden, stannade vid havet och bara gosade. På kvällen kom veterinären och vi var samlade, han tittade på mig när han hade fått första sprutan, jag sa att jag älskar honom och han somnade in efter det.

Att avliva honom hemma var ett jättebra beslut, att vara i sin trygga miljö med dom människorna som älskar honom mest. Han kunde inte få ett bättre avslut.

Men det är tungt, jag älskar honom som en familjemedlem, min trogna vän i 13 år. Mina tårar rinner.

Vila i frid och ta hand om mamma nu så ses vi en dag.

Jag saknar dig.