Vill man ha kul får man ibland må skit 🙈
Som jag nämnde tidigare så tog jag mitt dukoral i morse. Ni vet vaccinet för magen och koleran. Jag har aldrig tagit det förut och har inte känt att jag behövt det heller när jag varit utomlands även fast jag varit på platser som Thailand och Dominikanska republiken. Men dom sa att det är bra att vi tar det när vi ska till Tanzania och Zanzibar. Speciellt eftersom vi bland annat ska på safari. Och nu mår jag skit 🙈 en timme efter jag druckit det så mådde jag rent ut sagt förjävligt. Mår fortfarande inte helt bra av den men det är väl så här man kan må av vaccin, blev riktigt dålig av nått vaccin för någon månad sedan med feber och så, vet dock inte av vilken då jag tog fyra samtidigt 😂 jaja, en gång till med dukoralen en vecka innan vi reser 👊👊👊
Jag somnade faktiskt till en timme, och nu tänkte jag leta fram sommarskorna och lite sånt. Sommarklimatet är så välkommen 😃 ska bli så skönt att slippa denna kyla ett tag fram över, och så hoppas jag på att våren är här när jag är tillbaka.
Ni vet att jag hade ett mål 2018 att bli klar med en sak, men då jag inte kunde börja sista kursen föränn i januari så gick det inte så då ändrade jag mitt mål till innan Afrika och idag fick jag veta mina betyg och NU är jag heeeeeeelt klar 😁😁😁😁 och helt godkänd 😭😭 glädjetårar. Alltså åhhhhhh jag gjorde det, jag klarade det 😭😭😭 jag är så jävla stolt över mig själv. Jag klarar fan ALLT 😭😭😭😭 Jag har fan dom bästa människorna i mitt liv, den bästa arbetsplatsen och nu den bästa utbildningen, jag kommer att få mitt diplom snart 🙏🙏🙏🙏 Jag känner en oerhörd tacksamhet i mitt hjärta. Och en tacksamhet till mig själv att jag klarade av det, att jag klarat av så sjukt mycket dessa 2,5 år sedan olyckan. Att samtidigt se den bästa människa jag har i mitt liv dö så ung av ett fall i trappan, den sorgen och saknaden är obeskrivlig . Chocken är obeskrivlig, från att ha skrattat och pratat med denna person till en timme senare aldrig mer få prata med personen, aldrig mer få kramarna och kärleken av min mamma, inte få ta ett farväl. Bara försvinna ur ens liv på EN SEKUND. Det är så ofarbart, så konstigt, så sorgligt. Hon fick bara leva hälften av sitt liv. Pga ett felsteg bokstavligen.
Sen ger folk upp i min närhet och dör. Rädslan att själv inte orka , rädslan av att min kropp ger upp. Var hemlös i fyra månader mitt i sorgen, gav bort mina två hundar, sedan åker jag själv ut för en olycka, en seriekrock med en topphastighet på 70 km i timmen krockar jag och blir även med det påkörd bakifrån. Jag trodde att jag skulle dö i krocken, smällen var fruktansvärd och gjorde att jag fick ett adrenalinpåslag som var så starkt, jag tappade till och med hörseln i flera timmar, jag hörde ingenting. En hjärnskakning fick jag. Och sedan terapi på smärtcentrum på karolinska. Olyckan hände ett år efter mammas olycka. Och år 2018 har jag fått infektion på infektion , min hälsa fick en rejäl smäll. Jag som aldrig är sjuk. Varje månad åkte jag på en ny infektion och den senaste kostade nästan mitt liv då det höll på att utvecklas till blodförgiftning . Och nu sitter jag här och kämpar med nästa. Många säger att efter en sorg av en sådan nära person kan man bli sjuk, och det ser man verkligen på de äldre. Hjärtesorg. Mitt kom nu då, 2,5 år senare.. mitt adrenalin och kortisol har väl börjat att försvinna i kroppen och det är därför jag blir så sjuk hela tiden. Men jag ger inte upp, jag ska kämpa mig ur varje hinder i livet 👊
En annan sak som är jobbigt är att man känner sig så fruktansvärd ensam när något sånt här händer, i början av olyckan kunde jag knappt gå ut för det kändes som att alla visste om olyckan som drabbade oss, folk viskade och pekade på en så fort man var ute, och jag kände mig som liemannen... Än i dag känner jag lite så. Ensamhet, ett tomhål. Nu blev det ett djupare inlägg än vad jag hade räknat med.
Jag var bara tvungen att få ur mig det...
