Update

Hej mina läsare!

Förlåt för dåligt uppdaterande men jag har varit lite nere. Jag har känt mig rätt ensam, saknar min mamma också, förstår inte att en människa kan skratta, prata och kramas och sedan nästa sekund trilla i en trappa och hamna i koma. Jag tog tiden för givet, jag var beredd på att hon alltid skulle finnas där, hon hade ju liksom alltid funnits där, från den dagen då jag föddes till dagen för olyckan. Att se den olyckan var fruktansvärt och jag fick inte ens chansen att säga hej då. Hon var liksom bara borta på en sekund. Jag fick inget avslut, avslutet var att stänga av en jävla respirator och se henne ta sitt sista andetag. 

I dag hälsade några grannar iaf. Jag bor ju nu i det området där jag är uppväxt och här är det samma grannar sen många år tillbaka, många var också på begravningen. Men jag har känt mig rätt osynlig, vissa kollar ner och vill inte hälsa, vissa ger ett litet leende, att vissa inte kan hantera en tragedi, visst men kan man inte bara snälla säga hej åtminstone? Det gör mig lite ledsen. Det där hej:et kan göra hela min dag. 

Oavsett om jag bär på ett trauma så är jag samma gamla Nicki men jag har verkligen kommit in på djupet av mig själv, blivit en bättre människa och gjort en stark resa och och utvecklats och jag vill bara bli en bättre och bättre människa för varje dag, och den empatin jag känt tidigare har blivit mycket starkare. Det är helt sjukt hur man utvecklas som människa hela tiden och att man gör val varje dag, gör bra val.