"förlåt men jag orkar inte mer"

En påhittad text med inslag av verkligheten för många. 

" jag vill inte, snälla låt mig bara få somna om. Om ni bara visste. August är bara tolv år, han ligger kvar i sängen och lossas sova när hans mamma försöker väcka honom för att det är dags att gå till skolan. Magen vrider sig som seg kola, det gör ont. Oron letar sig ända upp i halsen. August sväljer hårt och gnuggar bort tårarna i ögonen. Han vill inte gå till skolan, han vill inte få elaka ord skrikandes efter honom när han går i skolkorridoren. Han orkar inte höra dom orden. Fyfan vad du är ful, kolla in den där äckliga t shirten han har på sig, Hahaha. Orden ekar i huvudet. Det är svårt att hålla tårarna borta men August kämpar. Sakta sätter han sig på sängkanten och tar på sig kläderna som han dagen innan valt ut med hopp om att kanske slippa höra hur ful han är i just den T-shirten, T-shirten som han tycker om. En helt vanlig t-shirt. Men han vet innerst inne att det inte spelar någon roll vad han har på sig. Han får ändå höra hur ful han är. 

Kanske har dom rätt, jag är ful i allt jag har på mig, hela jag är ful. Jag orkar inte längre höra deras ord, inte en dag till. August tittar på sig själv i spegeln. Ett stort blåmärke syns på magen från förra veckan då han bara skulle gå och kissa, ord blev till handlingar och han fick ta emot sparkar i magen. Efteråt kröp han ihop ensam inne på toan och grät tyst. Sparkarna gjorde ont. Alla såg honom men ingen såg honom. Det var en mardröm att gå till skolan för han visste aldrig vad för elaka saker han skulle få höra denna gång, eller vart han skulle bli slagen. Den ständiga oron växte för varje dag. Och nu orkade han inte längre. Inte en dag till. 

August satte sig vid frukostbordet och tittade på sina föräldrar, de visste ingenting och log mot honom. August log tillbaka och åt upp sina flingor med mjölk. 

Mobbarna hade hotat med att göra livet surt för hans två yngre syskon om han sa något till någon. August vågade inget annat än att vara tyst, han ville inte att hans syskon skulle gå igenom samma helvete som han själv. 

Innan han går mot ytterdörren läggs ett brev under kudden med rubriken "varför jag?" 

August sätter på sig sin svarta dunjacka, hans föräldrar tror att han ska gå till skolan. "jag älskar er". Dörren stängs. Han går mot skolan. Stegen är tunga som de alltid hade varit, samma oro och stress i magen, hjärtat bultar hårt. Han passerar skolan och riktar sina steg in mot skogen bakom. Han har bestämt sig. Väl framme vid berget vänder han en sista blick mot skolan. Och hoppar. 

" Varför kunde ni inte säga ett snällt ord till mig? Det hade räckt. Det hade gjort hela min dag. Det hade släppt klumpen i magen. Ett enda ord av vänlighet. Jag hade orkat. 

Jag orkade inte längre, jag orkade inte sätta min fot i skolan igen. Jag orkade inte höra elaka ord så fort jag klev in i skolan, jag orkade inte utsättas för elaka handlingar mer. 

Mamma, pappa, systrar. Jag älskar er men jag orkar inte mer. Förlåt "


Att det fortfarande förekommer mobbning. Att folk fortfarande utsätts för elaka ord och handlingar. Att barn, och vuxna tar sina liv för att de inte orkar med denna mobbning längre. Inte en vuxen till, inte ett barn till, inte en människa till, inte en person till. 

Vi måste lära människor vikten av att vara snäll. I ord och i handlingar. Vi måste lära människor hur man beter sig. Att det inte är okej att vara elak mot någon. Att lyfta upp, tro på godhet och vänlighet. Att vara snäll mot människor. 

Förändra världen genom godhet, utveckling åt rätt riktning, framåt. Skriv ett snällt ord istället för ett elakt, säg ett snällt ord i stället för ett elakt ord, gör en god handling i stället för en elak handling. 

Denna text har jag skrivit och tyvärr är det mångas verklighet. 



Allmänt | |
#1 - - Lars:

När jag läste detta blev jag både upprörd och ledsen, men också riktigt förbannad.

Så fruktansvärt avskyvärt, det här med mobbning. Jag finner inte ord. Att göra så här mot en liten oskyldig kille är så oerhört tragiskt att man undrar vart världen är på väg.

Upp