Nicci

"Det här kan inte vara sant", tänkte jag. Jag vet inte ens hur de fått tag på min mejladress?. Har någon av mina vänner tipsat dem i smyg? Eller är det mitt eviga prat här på bloggen om kärlek, längtan och hjärtslag som på något sätt nått fram till rätt person?

Oavsett hur ,så stod det där. Som ett litet universums tecken. Och jag vet inte vad som skrämmer mig mest, att de faktiskt frågade mig, eller att jag på riktigt överväger att säga ja.

För det är ju spännande. Så otroligt spännande. Tanken på att kasta sig in i något helt nytt, öppna sitt hjärta framför kameror, låta främlingar se ens sårbarhet och hopp, det kittlar lite. Men det skrämmer också livet ur mig.

Ska jag trycka på "skicka"? Eller ska jag bara låta det mejlet bli en rolig sak jag berättar för mina vänner över en middag på en fredagskväll?

När man inte letar, men ändå hoppas...

Jag har inte varit den som jagat kärleken. Efter flera år som singel har jag landat i mig själv på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt. Jag har inte längre det där bekräftelsebehovet som en gång drev mig. Jag vet vem jag är, vad jag står för och vad jag förtjänar. Men samtidigt, jag vill ju älska igen. Jag vill känna det där pirret, det där när man får fjärilar i magen bara av att se ett nytt meddelande ploppa upp. Att ha någon som håller ens hand, som får en att känna sig trygg och hemma i en enda blick. Jag söker inte efter perfektion. Jag söker efter äkta.

En man som är trygg, lojal, ärlig, rolig och kärleksfull. En person som inte behöver spelet, utan som bara vill ha mig. En som förstår att bekräftelse från rätt person är det enda som behövs. 

Kärlekens minfält, och magi..Men oj, vad det känns svårt ibland. Jag har tröttnat på spel. På människor som säger en sak men gör en annan. På dem som krossar hjärtan medvetet, eller som leker med andras känslor bara för att stilla sin egen rastlöshet. På dubbelspel, lögner och svek. På killar som uppger att dom är singel men som i själva verket har en flickvän.. 

Jag har träffat några som tror att gräset alltid är grönare på andra sidan, men vet ni vad? Gräset blir bara grönt där man vattnar det. Och det är det jag vill. Att vattna, vårda, växa tillsammans.

Men ändå finns rädslan där. För kärlek kräver mod. Och ibland känns det som att man måste riskera allt,  sitt hjärta, sin trygghet, sin stolthet,  för att få chansen att verkligen känna.

Så.. Ett mejl, ett tecken, en möjlighet? Nu sitter jag här. Stirrar på mejlet igen. Fingret svävar över "skicka"-knappen.

Tänk om det här är universums sätt att puffa mig framåt? Att säga: "Nu räcker det med rädsla. Nu är det dags att våga." Tänk om just det här programmet blir platsen där jag får möta någon som faktiskt ser mig. Någon som får mig att skratta tills jag gråter, som jag kan dansa med i köket klockan två på natten, som jag kan luta huvudet mot och känna hur hjärtat lugnar sig.

Eller så blir det bara en galen upplevelse att berätta om. Men oavsett vad, något i mig säger att jag kanske behöver det här. Att jag behöver påminnas om att kärlek faktiskt fortfarande finns där ute. Kanske är det dags att våga känna igen.

Att krama om någon, känna hjärtslag mot hjärtslag. Att längta. Sakna. Le. Och bara... vara kär.