Nicci

Är kärleken blind eller handlar allt om hur en människa ser ut?
Vad är viktigast för er ? utseende eller personlighet? Vad faller ni för? Vad attraherar er i ett första möte? Hur mycket spelar ett utseende för roll egentligen? Och vad är det i någons personlighet som får det att pirra till på riktigt?

Jag har tänkt länge att jag skulle vilja söka till Love is Blind. Inte för att det känns som en “kul grej”, utan för att det nästan känns som ett av få sätt idag att faktiskt lära känna någon på djupet innan allt annat tar över. Det var inte det programmet som hörde av sig till mig tidigare, utan ett helt annat kärleksprogram. Och någonstans där började jag fundera ännu mer.

För hur träffar man egentligen någon idag?

Jag har aldrig haft svårt för det tidigare. Jag har varit den som vågar. Vågar ta första steget, vågar dejta, vågar ladda ner en app, vågar säga ja till en träff med någon jag knappt känner. Jag har inte varit rädd för att ge människor en chans. Men det var länge sedan nu. Väldigt länge sedan.

Och något har förändrats.
Jag vet vad jag är bekväm med. Jag vet hur jag fungerar. Jag behöver känna en person först. Lära känna någon utan press, utan att allt ska avgöras på några sekunder. Det är då känslor växer för mig. Det är då det blir på riktigt. Men i dagens dejtingvärld känns det nästan… Omöjligt.
Allt går så fort nu. För fort. Det ska bara liggas hit och dit..

Det är som att vi lever i en tid där första intrycket inte bara är viktigt, det är avgörande. Där ett utseende kan öppna dörren, men också stänga den lika snabbt. Där man swipar vidare innan man ens hunnit bli nyfiken. Kanske inte ens har ställt en personlig fråga.

Var det bättre förr? Eller känns det bara så?

Jag tittar på mina vänner som är i relationer. Många av dem har varit tillsammans i flera flera år. De träffades innan allt blev så här… ytligt, snabbt, utbytbart. Vi andra? Vi är kvar. Singlar. Inte ens mitt i dejtandet, utan nästan utanför det helt. Som att vi står bredvid och tittar på, utan att riktigt vilja eller orka kliva in.

Har vi gett upp lite? Eller har vi bara blivit mer försiktiga?
Och hur tänker ni killar egentligen?
Är det utseendet som styr? Är det bekräftelsen? Är det jakten? Eller vill ni också ha något äkta, men vet inte hur man hittar det längre?

Ibland känns det som att många nöjer sig med det ytliga. Något enkelt. Något kravlöst. Något som inte behöver bli mer. Som att “en massa ligg” har ersatt viljan att faktiskt bygga något. Men samtidigt...Det kan ju inte vara hela sanningen.

Eller?

Jag själv tycker att människor är otroligt vackra. Men det som verkligen förändrar allt är personligheten. Den kan få någon att lysa. Den kan få någon att bli så mycket mer än bara sitt yttre. För mig är det personligheten som är människan. Ju finare insida, desto vackrare utsida. Idag har man inte ens den chansen. Att visa vem man är.

Det är nog därför tanken på Love is Blind lockar mig. Att få skala bort allt det där ytliga som annars får så mycket utrymme. Att bara få höra någon. Känna någon. Förstå någon.
Missförstå mig inte, jag har absolut preferenser när det kommer till utseende. Det har nog de flesta. Men de är få. Och de bleknar snabbt om personligheten inte finns där.

Så varför är det då så svårt?
Det finns ju så många människor. Så många möjligheter. Så många potentiella möten.
Ändå känns det ibland som att det vi längtar efter mest, äkta, trygg, djup kärlek..Har blivit det svåraste att hitta.
Drömmer jag om något som inte längre finns?
Eller har vi bara glömt hur man faktiskt hittar dit?
Så många frågor. Och kanske inga enkla svar.
Men någonstans hoppas jag ändå….På kärleken. 

Kram.