God morgon fina ni 

Dagarna har verkligen bara rusat förbi, ni vet när tiden nästan flyter ihop och man knappt hinner stanna upp och reflektera. Det har varit så otroligt fina dagar, sådana där som fyller en med energi och ändå lämnar en lite trött på ett bra sätt. Men nu har jag äntligen en liten lucka att sätta mig ner, ta ett glas iste och bara skriva av mig lite. Jag har verkligen saknat det.

Jag gick faktiskt och tänkte på en sak igår. Det där minnet från när jag och mitt ex byggde mitt drömhus. En enplansvilla på över 150 kvm, något jag länge hade föreställt mig som stort, luftigt och nästan överväldigande. Men så minns jag så tydligt när grunden var lagd och jag gick runt där… och fick en helt annan känsla.

”Oj… vad litet det kommer att bli.”
Det var så märkligt. Jag tog några steg och tänkte att här är köket, två steg åt andra hållet – där är badrummet. Allt kändes plötsligt så kompakt i huvudet, som att min bild inte riktigt stämde överens med verkligheten. såklart kändes det enormt när huset väl var klart. 

Och exakt den känslan slog till igen igår.
Min “drömbalkong” började ta form, och plötsligt kom den där lilla oron smygande, tänk om det blir för litet? Tänk om det känns trångt? 

Men vet ni… det blev precis tvärtom.
Den är enorm. Alltså verkligen enorm. Mina lastpallar, som jag tyckte var ganska rejäla innan, ser nu ut som små leksaker där ute. Jag kunde nästan inte sluta skratta när jag såg det. Det är så vackert och så mycket större än vad jag vågade hoppas på. 

Och det betyder så mycket mer än bara en balkong. Att kunna ha öppet när Albert är här, det var ju egentligen hela anledningen till bygget. Och att ett staket kan göra så mycket… det är nästan svårt att ta in.

Nu längtar jag så mycket efter nästa steg. Att få bädda upp med mina otroliga, fluffiga dynor, hänga upp ljusslingan, plantera blommor, fixa och dona. Ni vet, skapa den där platsen där sommarkvällarna får bli långavoch lite magiska.

Idag är det fredag, och det har verkligen blivit en liten tradition som jag uppskattar så mycket, långlunch med tjejerna. Det är något speciellt med att kunna ses mitt på dagen, sitta länge, prata om allt och inget och bara få vara. Speciellt när man jobbar skift som jag gör.

Jag tar faktiskt helg nu och jobbar inte igen förrän på söndag. Och det är lite lustigt hur livet förändras. För bara något år sedan såg mina söndagar helt annorlunda ut. Då var det sängen, någon man tyckte om, ligga sked, kolla serier en hel dag och bara försvinna bort från världen tillsammans.
Nu ser det inte riktigt ut så längre.

Som singel, och med vänner som har småbarn och fullspäckade helger med aktiviteter och kalas, så har jag nästan vänt på det hela. Jag jobbar hellre helger, och tar tillvara på stunder som idag istället. Mysiga luncher, skratt och långa samtal med tjejerna.

Och jag inser mer och mer hur mina relationer har förändrats genom livet. Vissa vänner har hängt med sedan skoltiden, andra kom genom tidigare relationer, och nu, många genom jobbet. Jag umgås otroligt mycket med mina kollegor, och ibland undrar jag om det är så det blir när man är över 30. Att vänskapen formas där livet händer mest, där man faktiskt är varje dag.

Men så finns ju den där frågan…
Den som dyker upp lite då och då, oavsett hur nöjd man är med livet i övrigt.
Hur hittar man en lojal, vettig kille egentligen?
Var finns de?
Jag vet ju att de finns, jag har hittat dem förut. Men ändå känns det som att ju äldre man blir, desto svårare blir det att hitta de där riktiga guldkornen. Det som en gång kändes ganska naturligt, nästan enkelt, känns nu mer… sällsynt.

Kanske är det för att man själv har förändrats. Att man vet sitt värde på ett helt annat sätt. Att man inte längre nöjer sig. Att kraven inte nödvändigtvis är högre, men tydligare.

Och jag vill vara tydlig med en sak.
Jag skulle aldrig stanna kvar i något som inte är byggt på kärlek. Inte för trygghet, inte för pengar, inte ens “bara” för barnens skull. För barn ser. De känner. Och i slutändan är det inte en perfekt fasad man vill ge dem, det är kärlek, värme och äkthet.

Men det är ändå så fascinerande…
Hur man kan tappa kärleken till någon man en gång var så förälskad i att det nästan gjorde ont. Hur känslor kan förändras så mycket. Hur två människor kan glida ifrån varandra utan att riktigt förstå när det började.
Är det för att man tar varandra för givet?
Att man slutar se det man faktiskt har?
Man slutar “vattna”.
Och istället börjar man kanske rikta sin energi någon annanstans, på nya små gräsplättar, medan det som en gång var grönt och levande sakta torkar ut. För gräset är ju faktiskt grönare där det vattnas.

Så ger vi upp för lätt idag?
Eller stannar vi kvar för länge?
Kanske gör vi båda delarna.
För någonstans däremellan finns alla de där minnena. När man var nykär, helt uppslukad. När varje sms betydde något, varje blick, varje skratt. När närheten var självklar och längtan konstant.
Kramarna.
Samtalen sent in på natten.
Att somna tillsammans.
Och så en dag… säger man hej då.
Känslorna bleknar, eller förändras. Kanske ersätts de av besvikelse, av tystnad, av en känsla av att ha tappat bort varandra längs vägen.
Och kvar finns frågan..
Hur kunde det bli så här?
Hur kan ett hjärta sluta känna det som det en gång kände så starkt?
Samtidigt som man vet…
att hjärtat också har en märklig förmåga.
Att känna igen det igen.
Att, någon gång, någonstans, slå lite snabbare..på precis samma sätt som det en gång gjorde. 

Nu ska jag göra mig redo för en dag med mina väninnor ❤️

Kram.