Mingel och mys ❤️
Jag hoppas verkligen att ni har haft en härlig lördag, oavsett om ni spenderat den bland människor, i soffan, på jobb eller bara med er själva. Jag kom precis innanför dörren, slängde av mig sminket och hoppade in i mina mysigaste kläder. Jag beställde sushi på vägen hem och planerar att äta mig alldeles för mätt medan jag streckkollar Stranger Things resten av kvällen. Bara tanken på det gör mig lycklig.
Idag har jag varit på ett mingel som en tjejkompis styrde upp, tillsammans med sin vänskapskrets. Tänk er, 40 personer i ett rum där jag kände… en. Förut hade jag fått stressutslag av tanken, men nu? Jag är nästan lite taggad på sånt. Det finns något så spännande med att gå runt bland helt nya människor och bara låta nyfikenheten ta över. Jag älskar att ställa frågor, lyssna, och se hur folk mjuknar när man genuint vill veta vem de är.
Det var verkligen en salig blandning av folk, poliser, personer inom vård och läkemedel, kreativa m.m. Det är något speciellt med att få kliva in i andras världar en liten stund. Man går därifrån lite rikare, med små pusselbitar av andra människors liv i fickan.
På tal om poliser, jag har fortfarande inte sett nya Beck-filmen som hade premiär igår. Jag var så himla taggad och sen missade jag den totalt. Typiskt mig. Men den får vänta, för idag var det fokus på julstämning, glöggdoft, pepparkakor, lussekatter småkakor i mängder och den där varma känslan som uppstår när främlingar ändå lyckas skapa någon slags gemenskap för en eftermiddag.
När jag satte mig på tunnelbanan hem var jag så mätt.. Mest av allt var jag mätt på intryck, skratt, glädje, berättelser, kärlek, julkänsla deluxe och hundgos.
Det slog mig verkligen hur fint det är att 40 helt okända människor plötsligt blir 40 fantastiska människor. Det är nästan poetiskt. Så mycket värme, öppna armar och genuinitet, trots att vi inte visste någonting om varandras liv när vi klev in genom dörren. Iaf för min del. Haha.
Och nu sitter jag här, hemma i soffan, med den där efter-glowen som bara sociala stunder kan ge mig. Jag är så redo för en ny vecka, särskilt med Albert på måndag. Jag har planer för oss, små äventyr och bus som jag vet att han kommer att älska.
Men ikväll, Ikväll ska jag bara vara jag. Äta godis och chips ,seriemaraton och snacks. Och jag älskar det. Jag älskar verkligen mitt liv mer och mer. Och er, som följer med, läser, hejar och delar mina tankar och min vardag.
Men….
Jag har insett något rätt jobbigt den senaste tiden. Jag har blivit rädd för kärlek. Inte på det där filmiskt dramatiska sättet, utan mer på ett subtilt, smygande sätt. Jag vågar inte riktigt träffa någon, för jag är rädd för att bli reducerad till "en i mängden". Att det någon säger till mig, skriver till mig, gör med mig, gör de också med andra. Eller ännu värre, att personen jag börjar tycka om har ett helt annat liv vid sidan av, som jag inte har en aning om. En flickvän.. Vad var sant?
Det är en så obehaglig tanke för mig. Att läsa människor fel. Att vara blind. För sanningen har en tendens att komma fram, förr eller senare. Och när den gör det, så gör det alltid så ont.
Jag har genom åren lärt mig att hjärtan inte är leksaker. Man sår inte frön av förhoppningar om man inte har tänkt vattna dem. Man säger inte ord man inte kan stå för. Ändå känns det som om vi lever i en tid där allt är ersättningsbart. Relationer, människor, känslor. Ett swipe bort. Lögner, svek..
Och jag vill inte känna så. Jag vill inte hamna där jag till slut sitter och undrar "Vem fan är den här människan egentligen?"
Men kärlek, fin kärlek är otrologt fint och magiskt.
Kram.
