Nicci

Att sluta fly och börja hitta sig själv...

Det finns stunder i livet när vi plötsligt inser att vi är trötta. Inte bara lite slitna efter en lång vecka, utan djupt, existentiellt trötta. Trötta på att springa. Trötta på att försöka vara någon annan. Trötta på att fly från oss själva.

Många av oss lever större delen av livet i rörelse, inte alltid fysiskt, men mentalt och känslomässigt. Vi flyr från obehagliga känslor, från gamla minnen, från rädslan att inte räcka till. Vi fyller våra dagar med arbete, sociala medier, relationer, prestationer eller distraktioner. Allt för att slippa stanna upp och verkligen känna efter.

Men någonstans inom oss finns alltid en stilla röst som viskar: ”Är detta verkligen jag?”...

Att fly behöver inte betyda att man bokstavligen lämnar en plats.  Vi flyr genom att alltid vara upptagna. Vi flyr genom att alltid säga ja. Vi flyr genom att ständigt jämföra oss med andra. Vi flyr genom att försöka leva upp till en bild av vem vi borde vara.

Ibland flyr vi genom att ständigt förändra våra liv, nytt jobb, ny stad, nya relationer, i hopp om att nästa kapitel äntligen ska kännas rätt. Men oavsett hur långt vi springer finns en sak som alltid följer med oss... Vi själva.
Och det är där den verkliga resan börjar.
Ögonblicket när man stannar....
Att sluta fly börjar ofta med ett enkelt men svårt beslut... att stanna.

Att sitta kvar i känslan istället för att distrahera sig.
Att våga möta sorgen istället för att trycka undan den.
Att erkänna att man inte vet vem man är,  men vilja ta reda på det.

Det kan vara obekvämt. I början känns det nästan som att gå vilse. När man slutar springa från allt det där man undvikit kan känslor komma ikapp, tvivel, skuld, rädsla eller tomhet.
Men mitt i den där tomheten finns också något annat... Utrymme.

Att möta sig själv på riktigt
När distraktionerna tystnar börjar man sakta höra sig själv tydligare.
Man märker vilka saker som egentligen betyder något.
Man börjar ifrågasätta gamla övertygelser.. Varför gör jag detta? Är det verkligen mitt val?
Man upptäcker att många av de roller man spelat aldrig riktigt var ens egna.

Att hitta sig själv handlar inte om att plötsligt bli en perfekt eller fullständig människa. Det handlar snarare om att bli ärligare.

Ärlig med vad man känner.
Ärlig med vad man längtar efter.
Ärlig med vad man inte längre vill bära.
Det är en process av att skala bort lager, förväntningar, rädsla och gamla berättelser,  tills något mer autentiskt börjar synas.
Modet att förändras

En av de svåraste delarna med att hitta sig själv är att det ofta kräver förändring.
Kanske inser man att vissa relationer bygger mer på vana än på genuin närhet.
Kanske märker man att karriären man kämpat för inte längre känns meningsfull.
Kanske upptäcker man att man levt efter någon annans definition av framgång.
Att erkänna sådant kräver mod. Inte för att förändring alltid måste ske dramatiskt, utan för att sanningen i sig kan vara skrämmande.
Men samtidigt finns något befriande i det.
När man slutar försöka passa in i en form som aldrig riktigt var ens egen, börjar livet kännas lättare. Inte enklare... men mer äkta.

Att hitta sig själv är inte ett mål man når en gång för alla. Det är snarare en livslång dialog med den man är och den man håller på att bli.

Vi förändras hela tiden. Nya erfarenheter formar oss, nya drömmar växer fram. Det viktiga är inte att ha alla svar, utan att fortsätta vara nyfiken på sig själv.
Att ibland stanna upp och fråga ...
Lever jag i linje med den jag är just nu?
Vad behöver jag släppa taget om?
Vad vill jag ge mer plats i mitt liv?

Det kanske vackraste som händer när man slutar fly är att man upptäcker att man inte längre behöver göra det.
Man börjar känna sig hemma i sitt eget sällskap.
Man accepterar att livet innehåller både ljus och mörker.
Man förstår att styrka inte handlar om att undvika smärta, utan om att våga möta den.
Och sakta men säkert växer något fram.. en djupare relation till sig själv.
Inte perfekt. Inte färdig.
Men äkta.
Och kanske är det just där, i modet att stanna kvar, lyssna och vara sann mot sig själv, som livet verkligen börjar.

Kram...