Nyhavn

Vad jag har saknat att blogga, jag älskar verkligen att skriva, det är en av mina stora passioner, att skriva. När jag omvandlar tankar, känslor, minnen och framtid till ord, det är helt underbart. Jag har alltid drömt om att få möjlighet att publicera en bok, jag minns när mamma sa det till mig där på stranden i Koh Lanta, 2013, hon sa att jag skulle göra det. En dag kanske, en dag kanske jag förverkligar denna dröm, det får framtiden utvisa. Allt handlar ändå i slutändan vad man bestämmer sig för, vill jag lyckas med det, ja då kommer jag nog att göra det, dom som känner mig vet hur envis jag är och bestämmer jag mig, så blir det så. 
 
Så vad har hänt sedan sist jag bloggade, jag har haft och har fortfarande semester. Jag har varit i Danmark i en vecka, upplevt en storstad för första gången i mitt liv om man inte räknar med Stockholm haha, Köpenhamn är en riktigt fin stad, blev positivt överaskad, 
 
Det kommer nog att ta ett tag innan den här texten blir klar, jag blir rätt ledsen, jag förtrånger allt som har med min mamma att göra, som jag nämnde tidigare så minns jag inte mitt liv innan augusti 2016. Nu tappar jag bort mig, Köpenhamn var det ja, det blev ett besök till Nyhavn, så otroligt vackert, färgglada hus, vackert beläget längst kanalen, hann inte med så mycket utan tog bara en tripp rakt igenom, men så himla fina uteställen man kunde käka på m.m. Jag skriver nog flera inlägg om resan i Köpenhamn istället för att klämma ihop allt i ett enda inlägg. 
 
Efter Nyhavn blev det en båttur där jag verkligen fick uppleva allt med Köpenhamn från en magisk vy, en otroligt fin stad. Båtturen varade i en timme ungefär och jag rekommenderar er att ta den om ni åker till Köpenhamn.  
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Jag kväver smärtan och ler genom livet!

Det gör så ont inombords, åhh mamma, hur ska man klara av att gå vidare när den man älskade mest dog framför ens ögon? Hjälplös bara se på, scenerna är fruktansvärda, som taget ur en film, inget som ska kunna hända i verkligheten, men som gjorde det. Jag vet inte vart du är eller hur du mår i himlen, eller vart du är. Vart tar man vägen när man dör? Var är du? Jag och mina tre syskon behöver dig, din man behöver dig, din familj, dina vänner, vi lever i en tragedi. Fattar du inte att du ska finnas här, vara här med oss, då nu och föralltid. Se dina barn växa upp. Syster var 10 år, ena bror 13 och den andra 15 när du dog. Vi behöver våran mamma, vi har finaste pappan men vi är halva utan dig.... Jag kväver smärtan, jag blir bara en bättre och bättre människa, jag ska leva för oss båda, du lever inom mig. Jag saknar dig, jag kan inte tänka på dig. Jag vill gråta nu, efter jobbet....

Allmänt | | En kommentar |

När ska jag våga sörja?

Jag är så ledsen mamma, jag klarar inte ens av att tänka på dig, förlåt mig för det. Jag vill inte att det ska vara verkligt att du är borta föralltid, så fort jag bara tänker på dig gör det så ont inombords, den känslan går inte att beskriva för någon som inte förlorat den man älskade mest i en tragedi, från ena sekunden till den andra, helt plötsligt, i något så onödigt och obegripligt som i en trappa. Jag har fått en sådan ångest av trappor. Jag vill inte att det här ska vada sant. Jag vill bara att allt ska bli som förut, innan olyckan. Jag ångrar att jag inte tog vara på tiden bättre! Jag är så ledsen för allt, jag klandrar mig själv väldigt mycket.... Kom tillbaka! Förlåt....

Upp