Den 29e augusti 2016 var en av de bästa dagarna i mitt liv, jag minns den glädjen, tacksamheten och lugnet som kom som en våg över mig. Den 27e var mammas olycka som hon överlevde men hamnade i koma på civa på karolinska. Vi hade ständigt läkare, sjuksköterskor och psykologer runt oss. Jag minns korridoren bort till civa, det var en bit att gå, jag minns lukten på sjukhuset så väl, jag minns förtvivlan hos anhöriga till dom skadade i civarummet, 4 allvarligt skadade i samma rum. Hur som helst, 

Den 29e augusti var jag så jävla lycklig, när min mammas huvudläkare sa till mig 4 gånger att min mamma kommer att överleva, att hon enbart hade hjärnskakning, jag minns att jag frågade flera gånger samma sak, kommer hon att överleva. JA! Han förklarade varför dom hade henne nedsövd .  Jag var så oerhört glad och jag slängde mig om mamma och kramade och pussade på henne och viskade i hennes öra - hörde du vad läkaren sa, du kommer att vakna snart. Åh mamma jag är så glad, jag är så tacksam. Jag längtar tills du vaknar. Snart slipper du ligga här bland tusen slangar och maskiner. Snart kommer jag få min mamma kram igen, som jag längtade. 

Vi gick och käkade lunch, lyckliga, och så otroligt tacksamma för att vi får henne åter till livet. Vi planerade hennes födelsedag som skulle vara 2 veckor senare, vi skulle ha massor av skaldjur, en av hennes favorit. Den lyckan var obeskrivlig. Snart skulle dom stänga av respiratorn 🙏 och hon skulle vakna. 

Jag åkte och jobbade dagen efter, nu kunde jag ju slappna av, jag hade en kollega, en nära person med mig i bilen, men något kändes oerhört fel. En känsla växte i mig, jag ringde en familjemedlem , men fick inge svar. Då kände jag ett sådant obehag i magen, jag ringer igen. Inget svar. Jag ringer desperat till civa. - Säg vad det är som händer, min familj svarar inte .. Vad fan är det som händer ...     -Det var värre än vi trodde , det finns ingenting vi kan göra, hon kommer att dö.

Min bästa mamma, en av de bästa i mitt liv kommer att dö, vad fan hon är ju bara 55.... Maktlösheten var total. Adrenalinpåslag. Jag minns exakt vart jag var när jag fick dödsbeskedet.. Jag minns klockslaget, jag minns allt. 

Sen brast det, mitt hjärta gick sönder. Jag kände ilska, ilska mot läkaren, ilska mot mamma som nu kommer att lämna mig. Sen kom tårarna. Jag var som tur inte ensam den kvällen och det är jag så tacksam för, Jag satte på mig ett pokerfejs och jobbade klart hos en kund innan min kollega tog över mitt schema och skjutsade mig till min bil. Då kom skriket, när jag skulle köra hem de 3 minutrarna , det kändes som en evighet. Smärtan var total. Det gjorde så ont, jag gick sönder helt inuti, gråten satte sig i hjärtat. När jag öppnade ytterdörren minns jag att jag var så arg.-  Varför svarar ni inte för när jag ringer.... det tog ett tag innan jag insåg att släkten var där med, och jag minns att de sa att hon inte kommer att klara sig, jag stängde av och bara stirrade argt, - varför ljuger alla människor för, fattar ni inte att hon kommer att klara sig skrek jag. Jag har minnesluckor från kvällen. Jag minns att jag fick skjuts av en släkt till karolinska. Klockan var nu 22 på kvällen. Jag sprang genom korridoren, den jag alltid sprang i, bort till civa och in till min älskade mamma. Hon låg där, hon levde fortfarande men i koma, jag grät och bad om ursäkt över att jag ljög för henne dagen innan när jag sa att hon kommer att klara sig. Jag hade sådan ångest över det. Jag luktade på henne, hon luktade inte som hon brukar. Jag tog hennes hand och sa att - kämpa förfan, snälla jag behöver dig, lämna inte mig kvar här. Jag kollade på alla maskiner runt henne, jag bad henne öppna ögonen, och hon försökte. - Snälla tryck min hand sa jag desperat, jag tryckte hennes hand mot min för att känna att hon kramade min hand. Jag ville bara att hon skulle vakna, jag skakade om henne lätt... Jag älskar dig! Sen åkte vi hem. 

Dagen efter samlades ett 30 tal personer på sjukhuset, jag gick in i rummet, ännu en gång så jävla desperat och hoppfull, hon vred huvudet emot mig . Jag sa att hon lever, stäng inte av respiratorn. Det fanns inget mer att göra. En våg av total maktlöshet, sedan stängdes den av, jag sprang genom korridoren, till huvudentrén, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Sen får jag höra att hon snart somnar in, jag springer tillbaka, hon lever fortfarande, jag tar hennes hand, jag säger hur mycket jag älskar henne, och sedan kom det sista andetaget . 

Jag gick ut efter några minuter, det var soligt, jag satte mig i ett fönster precis utanför civas dörr, jag bara satt och stirrade. Jag kände mig så tom. 

4a dagar av overklighet. 4a dagar på civa. 4a dagar av scener tagna ur en sjukhusserie. 4a dagar av ren mardröm. 

Hon försvann plötsligt, på en sekund förändrades vårat liv totalt, jag har förändrats som människa. Jag tog beslutet att ge bort mina hundar, mitt fokus nu var att hitta de bästa hemmen till dom 💕 det gjorde jag, det tog en månad ungefär allt som allt. Det var riktigt tufft, men det var bara tvungen att gå, samtidigt som man skulle planera begravning, kläder till mamma, och förstå vad som hänt. Sen samma vecka som begravningen går min farmor bort. Det blir en kris och jag har ingenstans att ta vägen, inget hem, jag har ingenting. Bostadsförmedlingen erbjöd mig ett förstahandskontrakt i Märsta. 2 timmar bort från alla, och till mitt jobb. Jag var så desperat under denna tid, för exakt ett år sedan i dag att jag tog erbjudandet. Jag åkte dit och insåg fort att jag inte kunde bosätta mig där. Och jag tackade tills sist nej. Jag var hemlös. Mitt i sorg och allt. Men jag gav mig inte. Till slut åkte jag på visningar i Nacka. Jag budade på olika lägenheter men dom steg så himla mycket att jag var tvungen att lägga mig. Min mormor går bort mitt i allt. En till .... En begravning till, då hade jag redan gått på tre stycken innan på bara någon månad. 

Sedan fortsatte jag att gå på visningar. Sen en dag, efter en visning så satte jag mig vid datorn, då kände jag att jag tappar hoppet helt nu, mitt i sorg och förtvivlan att flera anhöriga bara försvann och min egen situation. Jag minns att jag gick in på hemmet, och högst upp var det en lägenhet till salu, så jäkla fin , med fastpris, nyproduktion med inflyttning i mars. Jag ringer mäklaren direkt och frågar om lägenheten, vi pratar ett tag och till sist säger jag, - vad gör jag nu för att få den? - Ja vill du ha den så är den din 🙏 och jag sa -  ja, jaaaaaa det är klart jag vill ha den. Då är den din. 

Och jag är så extremt glad över den i dag, den är min trygga plats, den trygga plats jag förlorade när mamma försvann. Alla vi människor behöver den där trygga platsen i livet, en enda trygg plats. Den förlorade jag genom krisen . Jag fick känna hur det är att inte ha mycket och det speglar mig i dag, jag är så otroligt tacksam för så mycket, sånt man tog för givet förut, jag blir glad för minsta lilla grej idag, jag är till 99 % glad och ler i dag för jag känner en sådan tacksamhet, för så mycket.  Jag har förstärkt mina bra sidor väldigt mycket och jag är en tjej som lever efter karma. Man ändras mycket som människa när man råkar ut för tragedier, och där måste man fort göra sitt val för att inte gå under, jag valde att leva på bästa sätt, vara den bästa versionen av mig själv, inte dränka mina sorger i något utan utveckla istället sorgen till en styrka vilket speglar mycket i hur jag är mot andra , att jag vill hjälpa andra, och jag blir mer och mer trygg i mig själv , älskar mig själv. Jag ler otroligt mycket, sorgen finns där, det kommer den alltid att göra, och ibland gråter jag men för det mesta, ca 99 % så är jag faktiskt den där spralliga, knasiga, glada Nicki  som jag alltid varit, jag har mina dåliga sidor kvar, jag har tex extremt svårt att lita på människor, för jag har blivit sviken, folk har tagit bort min tillit. Det jobbar jag på och jag släpper in få människor in på livet, vinner man min tillit så ska man ta hand om den ☺️ jag har släppt in fel människor tidigare... ! 
Det jag brinner för det brinner jag helhjärtat för ☺️
Jag har blivit väldigt lugn som människa, jag känner en tacksamhet som jag inte känt tidigare och jag strävar ständigt efter att vara en glad och bra människa i allt jag gör, lyssna, finnas , vara en snäll och trygg person ☺️ den jag vill vara, det blir jag mer och mer ☺️ och det är helt fantastiskt ! 

Jag var rädd att sorgen skulle ta på mig utseendemässigt men jag får mer komplimanger nu än vad jag fått förut, det kanske har med personligheten att göra? Eller att jag faktiskt väljer att vara en glad tjej och att jag utstrålar det? Jag jobbade med mina ögon bra mycket efter olyckan för att jag såg mina ögon som puppy eyes, dom såg så ledsna ut och jag kände inte igen mig, jag som kan le med ögonen annars, dom såg rätt döda ut, jag kan fortfarande känna att sorgen sitter i mina ögon och jag har svårt när någon tittar mig i ögonen , då tittar jag gärna bort, men jag vet inte, efter olyckan så kopplades min själ, personlighet och utseende ihop på ett annat sätt och jag är väldigt nöjd med mig själv idag, och det är väl det som har "ändrats" med mig, hur jag var innan olyckan, och hur jag är nu efter. Jag är helt enkelt stolt över mig själv 😇 jag skulle inte vilja vara någon annan, jag är unik, jag är speciell och jag tycker faktiskt om mig själv som person  ☺️ 

Den här platsen! Kvällen den 30e augusti. Jag älskar dig föralltid vackra människa, min vackra älskade skyddsängel 💕 ovan molnen lyser alltid du ❤️

(null)







Den 30e augusti 2016

Allmänt Kommentera
Den 29e augusti 2016 var en av de bästa dagarna i mitt liv, jag minns den glädjen, tacksamheten och lugnet som kom som en våg över mig. Den 27e var mammas olycka som hon överlevde men hamnade i koma på civa på karolinska. Vi hade ständigt läkare, sjuksköterskor och psykologer runt oss. Jag minns korridoren bort till civa, det var en bit att gå, jag minns lukten på sjukhuset så väl, jag minns förtvivlan hos anhöriga till dom skadade i civarummet, 4 allvarligt skadade i samma rum. Hur som helst, 

Den 29e augusti var jag så jävla lycklig, när min mammas huvudläkare sa till mig 4 gånger att min mamma kommer att överleva, att hon enbart hade hjärnskakning, jag minns att jag frågade flera gånger samma sak, kommer hon att överleva. JA! Han förklarade varför dom hade henne nedsövd .  Jag var så oerhört glad och jag slängde mig om mamma och kramade och pussade på henne och viskade i hennes öra - hörde du vad läkaren sa, du kommer att vakna snart. Åh mamma jag är så glad, jag är så tacksam. Jag längtar tills du vaknar. Snart slipper du ligga här bland tusen slangar och maskiner. Snart kommer jag få min mamma kram igen, som jag längtade. 

Vi gick och käkade lunch, lyckliga, och så otroligt tacksamma för att vi får henne åter till livet. Vi planerade hennes födelsedag som skulle vara 2 veckor senare, vi skulle ha massor av skaldjur, en av hennes favorit. Den lyckan var obeskrivlig. Snart skulle dom stänga av respiratorn 🙏 och hon skulle vakna. 

Jag åkte och jobbade dagen efter, nu kunde jag ju slappna av, jag hade en kollega, en nära person med mig i bilen, men något kändes oerhört fel. En känsla växte i mig, jag ringde en familjemedlem , men fick inge svar. Då kände jag ett sådant obehag i magen, jag ringer igen. Inget svar. Jag ringer desperat till civa. - Säg vad det är som händer, min familj svarar inte .. Vad fan är det som händer ...     -Det var värre än vi trodde , det finns ingenting vi kan göra, hon kommer att dö.

Min bästa mamma, en av de bästa i mitt liv kommer att dö, vad fan hon är ju bara 55.... Maktlösheten var total. Adrenalinpåslag. Jag minns exakt vart jag var när jag fick dödsbeskedet.. Jag minns klockslaget, jag minns allt. 

Sen brast det, mitt hjärta gick sönder. Jag kände ilska, ilska mot läkaren, ilska mot mamma som nu kommer att lämna mig. Sen kom tårarna. Jag var som tur inte ensam den kvällen och det är jag så tacksam för, Jag satte på mig ett pokerfejs och jobbade klart hos en kund innan min kollega tog över mitt schema och skjutsade mig till min bil. Då kom skriket, när jag skulle köra hem de 3 minutrarna , det kändes som en evighet. Smärtan var total. Det gjorde så ont, jag gick sönder helt inuti, gråten satte sig i hjärtat. När jag öppnade ytterdörren minns jag att jag var så arg.-  Varför svarar ni inte för när jag ringer.... det tog ett tag innan jag insåg att släkten var där med, och jag minns att de sa att hon inte kommer att klara sig, jag stängde av och bara stirrade argt, - varför ljuger alla människor för, fattar ni inte att hon kommer att klara sig skrek jag. Jag har minnesluckor från kvällen. Jag minns att jag fick skjuts av en släkt till karolinska. Klockan var nu 22 på kvällen. Jag sprang genom korridoren, den jag alltid sprang i, bort till civa och in till min älskade mamma. Hon låg där, hon levde fortfarande men i koma, jag grät och bad om ursäkt över att jag ljög för henne dagen innan när jag sa att hon kommer att klara sig. Jag hade sådan ångest över det. Jag luktade på henne, hon luktade inte som hon brukar. Jag tog hennes hand och sa att - kämpa förfan, snälla jag behöver dig, lämna inte mig kvar här. Jag kollade på alla maskiner runt henne, jag bad henne öppna ögonen, och hon försökte. - Snälla tryck min hand sa jag desperat, jag tryckte hennes hand mot min för att känna att hon kramade min hand. Jag ville bara att hon skulle vakna, jag skakade om henne lätt... Jag älskar dig! Sen åkte vi hem. 

Dagen efter samlades ett 30 tal personer på sjukhuset, jag gick in i rummet, ännu en gång så jävla desperat och hoppfull, hon vred huvudet emot mig . Jag sa att hon lever, stäng inte av respiratorn. Det fanns inget mer att göra. En våg av total maktlöshet, sedan stängdes den av, jag sprang genom korridoren, till huvudentrén, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Sen får jag höra att hon snart somnar in, jag springer tillbaka, hon lever fortfarande, jag tar hennes hand, jag säger hur mycket jag älskar henne, och sedan kom det sista andetaget . 

Jag gick ut efter några minuter, det var soligt, jag satte mig i ett fönster precis utanför civas dörr, jag bara satt och stirrade. Jag kände mig så tom. 

4a dagar av overklighet. 4a dagar på civa. 4a dagar av scener tagna ur en sjukhusserie. 4a dagar av ren mardröm. 

Hon försvann plötsligt, på en sekund förändrades vårat liv totalt, jag har förändrats som människa. Jag tog beslutet att ge bort mina hundar, mitt fokus nu var att hitta de bästa hemmen till dom 💕 det gjorde jag, det tog en månad ungefär allt som allt. Det var riktigt tufft, men det var bara tvungen att gå, samtidigt som man skulle planera begravning, kläder till mamma, och förstå vad som hänt. Sen samma vecka som begravningen går min farmor bort. Det blir en kris och jag har ingenstans att ta vägen, inget hem, jag har ingenting. Bostadsförmedlingen erbjöd mig ett förstahandskontrakt i Märsta. 2 timmar bort från alla, och till mitt jobb. Jag var så desperat under denna tid, för exakt ett år sedan i dag att jag tog erbjudandet. Jag åkte dit och insåg fort att jag inte kunde bosätta mig där. Och jag tackade tills sist nej. Jag var hemlös. Mitt i sorg och allt. Men jag gav mig inte. Till slut åkte jag på visningar i Nacka. Jag budade på olika lägenheter men dom steg så himla mycket att jag var tvungen att lägga mig. Min mormor går bort mitt i allt. En till .... En begravning till, då hade jag redan gått på tre stycken innan på bara någon månad. 

Sedan fortsatte jag att gå på visningar. Sen en dag, efter en visning så satte jag mig vid datorn, då kände jag att jag tappar hoppet helt nu, mitt i sorg och förtvivlan att flera anhöriga bara försvann och min egen situation. Jag minns att jag gick in på hemmet, och högst upp var det en lägenhet till salu, så jäkla fin , med fastpris, nyproduktion med inflyttning i mars. Jag ringer mäklaren direkt och frågar om lägenheten, vi pratar ett tag och till sist säger jag, - vad gör jag nu för att få den? - Ja vill du ha den så är den din 🙏 och jag sa -  ja, jaaaaaa det är klart jag vill ha den. Då är den din. 

Och jag är så extremt glad över den i dag, den är min trygga plats, den trygga plats jag förlorade när mamma försvann. Alla vi människor behöver den där trygga platsen i livet, en enda trygg plats. Den förlorade jag genom krisen . Jag fick känna hur det är att inte ha mycket och det speglar mig i dag, jag är så otroligt tacksam för så mycket, sånt man tog för givet förut, jag blir glad för minsta lilla grej idag, jag är till 99 % glad och ler i dag för jag känner en sådan tacksamhet, för så mycket.  Jag har förstärkt mina bra sidor väldigt mycket och jag är en tjej som lever efter karma. Man ändras mycket som människa när man råkar ut för tragedier, och där måste man fort göra sitt val för att inte gå under, jag valde att leva på bästa sätt, vara den bästa versionen av mig själv, inte dränka mina sorger i något utan utveckla istället sorgen till en styrka vilket speglar mycket i hur jag är mot andra , att jag vill hjälpa andra, och jag blir mer och mer trygg i mig själv , älskar mig själv. Jag ler otroligt mycket, sorgen finns där, det kommer den alltid att göra, och ibland gråter jag men för det mesta, ca 99 % så är jag faktiskt den där spralliga, knasiga, glada Nicki  som jag alltid varit, jag har mina dåliga sidor kvar, jag har tex extremt svårt att lita på människor, för jag har blivit sviken, folk har tagit bort min tillit. Det jobbar jag på och jag släpper in få människor in på livet, vinner man min tillit så ska man ta hand om den ☺️ jag har släppt in fel människor tidigare... ! 
Det jag brinner för det brinner jag helhjärtat för ☺️
Jag har blivit väldigt lugn som människa, jag känner en tacksamhet som jag inte känt tidigare och jag strävar ständigt efter att vara en glad och bra människa i allt jag gör, lyssna, finnas , vara en snäll och trygg person ☺️ den jag vill vara, det blir jag mer och mer ☺️ och det är helt fantastiskt ! 

Jag var rädd att sorgen skulle ta på mig utseendemässigt men jag får mer komplimanger nu än vad jag fått förut, det kanske har med personligheten att göra? Eller att jag faktiskt väljer att vara en glad tjej och att jag utstrålar det? Jag jobbade med mina ögon bra mycket efter olyckan för att jag såg mina ögon som puppy eyes, dom såg så ledsna ut och jag kände inte igen mig, jag som kan le med ögonen annars, dom såg rätt döda ut, jag kan fortfarande känna att sorgen sitter i mina ögon och jag har svårt när någon tittar mig i ögonen , då tittar jag gärna bort, men jag vet inte, efter olyckan så kopplades min själ, personlighet och utseende ihop på ett annat sätt och jag är väldigt nöjd med mig själv idag, och det är väl det som har "ändrats" med mig, hur jag var innan olyckan, och hur jag är nu efter. Jag är helt enkelt stolt över mig själv 😇 jag skulle inte vilja vara någon annan, jag är unik, jag är speciell och jag tycker faktiskt om mig själv som person  ☺️ 

Den här platsen! Kvällen den 30e augusti. Jag älskar dig föralltid vackra människa, min vackra älskade skyddsängel 💕 ovan molnen lyser alltid du ❤️

(null)







Jag har varit väldigt dålig på att blogga i några dagar av lite anledningar... 

Men iaf, i torsdags var jag på middag i Gamla Stsn på ett ställe jag inte testat förut (annars brukar det bli Texas Longhorn 🙈, man har sina favvoställen liksom) men nu provade vi ett annat ställe, House of Burgers, och där var det engelsktalande personal, men jag lyckades få fram vad jag ville äta trots min rossliga engelska som är mer svengelska... 🙊🙊 annars hade jag ju min amerikanska vän i värsta fall ☺️ denna gång pratade jag svenska med henne, annars brukar det sluta med att jag tänker och pratar svengelska en stund efter att vi har skiljts åt ☺️ 

Hur som helst, blev souvlaki för min del, först tyckte jag att det blev lite mat man blev proppmätt, de hade jättemysig inredning, ett ställe jag kan tipsa om. Enligt min vän så var burgarna bra dom med 👍

Saknade Grekland när jag åt souvlakin... Drömde mig bort, vita hus, magiska solnedgångar, grillad mat, doften, promenaderna, äventyren, romantiken, roomservicen, bo på hotell, lyxen, kullerstenen, trånga gränder, musiken, apelsinjuicen, kylskåpet fyllt med peach icetea och maltesers och kitkat, lite svala kvällar med kortspel och mys, fyrhjuling runt ön, båtturer, bus, cable cars...
😇😇😇 Underbart! 

Saknar dock INTE att åka fyrhjuling eller buss ner för smala kringelikrokiga vägar 😂😂😂 ni som varit på Santorini vet vad jag menar 😱😱😱 här pratar vi om extremt smala vägar och branta stup , trodde seriöst att bussen skulle välta ett flertal gånger, men ner kom vi.. 😱🙈🙊 

Jag har varit i Grekland , hmmm, är det bara tre gånger, mm i think so, första gången var på zakynthos vilket jag inte gillade så mkt, var där iof 2006 så minns inte så mkt. Vraket var sjukt häftigt att se, Vilks höga berg och häftigt vrak. Det är typ det jag minns 🙈

Däremot är Santorini helt Amazing, dit ska man åka med sin kärlek. Jag var tredje hjulet där 😂😂😂 men det var fantastiskt ändå, jag fick agera fotograf åt många kärlekspar😂😂😂 ☺️ grekerna passade på att bjuda ut mig men jag är inte lättflörtad ☺️👍  så dom fick inte mig på kroken...  

Mykonos var helt otroligt det med 😍 båda dom ställerna kommer jag åka till igen ☺️

(null)

(null)

(null)





Det fick mig att längta till Grekland

Allmänt Kommentera
Jag har varit väldigt dålig på att blogga i några dagar av lite anledningar... 

Men iaf, i torsdags var jag på middag i Gamla Stsn på ett ställe jag inte testat förut (annars brukar det bli Texas Longhorn 🙈, man har sina favvoställen liksom) men nu provade vi ett annat ställe, House of Burgers, och där var det engelsktalande personal, men jag lyckades få fram vad jag ville äta trots min rossliga engelska som är mer svengelska... 🙊🙊 annars hade jag ju min amerikanska vän i värsta fall ☺️ denna gång pratade jag svenska med henne, annars brukar det sluta med att jag tänker och pratar svengelska en stund efter att vi har skiljts åt ☺️ 

Hur som helst, blev souvlaki för min del, först tyckte jag att det blev lite mat man blev proppmätt, de hade jättemysig inredning, ett ställe jag kan tipsa om. Enligt min vän så var burgarna bra dom med 👍

Saknade Grekland när jag åt souvlakin... Drömde mig bort, vita hus, magiska solnedgångar, grillad mat, doften, promenaderna, äventyren, romantiken, roomservicen, bo på hotell, lyxen, kullerstenen, trånga gränder, musiken, apelsinjuicen, kylskåpet fyllt med peach icetea och maltesers och kitkat, lite svala kvällar med kortspel och mys, fyrhjuling runt ön, båtturer, bus, cable cars...
😇😇😇 Underbart! 

Saknar dock INTE att åka fyrhjuling eller buss ner för smala kringelikrokiga vägar 😂😂😂 ni som varit på Santorini vet vad jag menar 😱😱😱 här pratar vi om extremt smala vägar och branta stup , trodde seriöst att bussen skulle välta ett flertal gånger, men ner kom vi.. 😱🙈🙊 

Jag har varit i Grekland , hmmm, är det bara tre gånger, mm i think so, första gången var på zakynthos vilket jag inte gillade så mkt, var där iof 2006 så minns inte så mkt. Vraket var sjukt häftigt att se, Vilks höga berg och häftigt vrak. Det är typ det jag minns 🙈

Däremot är Santorini helt Amazing, dit ska man åka med sin kärlek. Jag var tredje hjulet där 😂😂😂 men det var fantastiskt ändå, jag fick agera fotograf åt många kärlekspar😂😂😂 ☺️ grekerna passade på att bjuda ut mig men jag är inte lättflörtad ☺️👍  så dom fick inte mig på kroken...  

Mykonos var helt otroligt det med 😍 båda dom ställerna kommer jag åka till igen ☺️

(null)

(null)

(null)





(null)

Jag har fått med mig hem massor av kartonger i dag, jag visste inte vad dom innehöll, bara att det var mammas saker, jag öppnade den första kartongen och den innehöll kort, med kärleksmotiv. Jag läste några och skrattade, mamma du är helt jävla underbar. Dessa kärlekskort skickade hon till mannen i sitt liv, som hon träffade när jag var nio år , 21 år tillsammans fick dom, och i denna kartong är det så otroligt fina kort. Jag läste inte alla men hann läsa ett fåtal, från första gången de träffades. ❤️ jag skojar inte om det var över hundra kort i kartongen. 

Sedan hittade jag en kartong med mammas dagböcker, hela mitt liv står i dom ❤️ jag har skrattat, och jag har gråtit när jag läst dom. Hon skrev dagbok det visste jag men jag visste inte att hon hade en sådan koll ☺️ mammor, min fina mamma ❤️ det var som att jag hörde hennes röst i huvudet när jag läste dagböckerna, som om hon var levande. 

Nu vet jag vart jag har fått mitt skrivande i från och att jag vill skriva dagböcker ☺️☺️

Annars i dag, har hjälpt till att fixa i systers rum, det kommer att bli så fint när det är klart. Började även dagen med att träna, jag vaknade i morse med världens träningsvärk men jag drog i väg ändå. Körde mycket styrka och stretchning. 


 

En kartong fylld med kärlek ❤️

Allmänt Kommentera
(null)

Jag har fått med mig hem massor av kartonger i dag, jag visste inte vad dom innehöll, bara att det var mammas saker, jag öppnade den första kartongen och den innehöll kort, med kärleksmotiv. Jag läste några och skrattade, mamma du är helt jävla underbar. Dessa kärlekskort skickade hon till mannen i sitt liv, som hon träffade när jag var nio år , 21 år tillsammans fick dom, och i denna kartong är det så otroligt fina kort. Jag läste inte alla men hann läsa ett fåtal, från första gången de träffades. ❤️ jag skojar inte om det var över hundra kort i kartongen. 

Sedan hittade jag en kartong med mammas dagböcker, hela mitt liv står i dom ❤️ jag har skrattat, och jag har gråtit när jag läst dom. Hon skrev dagbok det visste jag men jag visste inte att hon hade en sådan koll ☺️ mammor, min fina mamma ❤️ det var som att jag hörde hennes röst i huvudet när jag läste dagböckerna, som om hon var levande. 

Nu vet jag vart jag har fått mitt skrivande i från och att jag vill skriva dagböcker ☺️☺️

Annars i dag, har hjälpt till att fixa i systers rum, det kommer att bli så fint när det är klart. Började även dagen med att träna, jag vaknade i morse med världens träningsvärk men jag drog i väg ändå. Körde mycket styrka och stretchning.