Nicci

Hej fina ni 💜

 

Ibland går jag och tänker mycket på människor. På relationer. På kärlek. På vänskap. På alla de där banden vi knyter till varandra under livet och som kan betyda så otroligt mycket mer än vad vi kanske själva förstår.

 

För jag tror att vi människor ofta glömmer en sak.

Att personen framför oss har ett hjärta.

Ett riktigt hjärta.

Ett hjärta som kan känna, hoppas, längta, bli tryggt, bli lyckligt,  men också gå sönder.

 

Och kanske är det just det jag tänker allra mest på när det kommer till kärlek och relationer. Hur viktigt det är att vara rädd om varandra. Att vara ärlig. Att våga säga sanningen även när den är obekväm. Att inte lova saker man inte kan hålla. Att inte ge någon falska förhoppningar bara för att själv få närhet, bekräftelse eller sällskap för stunden.

För kärlek är inte bara fjärilar i magen.

Kärlek är också ansvar.

Det är att förstå att ens handlingar påverkar en annan människa.

 

Och jag tror verkligen att lojalitet är en av de finaste egenskaperna en människa kan ha.

 

Inte bara i en kärleksrelation, utan i livet överhuvudtaget.

Att stå kvar när det blåser. Att inte prata illa om någon bakom ryggen. Att hålla det man lovat. Att inte överge människor så fort livet blir lite besvärligt.

 

Och framför allt, att inte göra någon illa medvetet.

Jag förstår att människor förändras.

Jag förstår att känslor kan försvinna. Att relationer tar slut. Att man ibland träffar någon och inser att det inte blev som man trodde. Att livet kan ta vägar man aldrig hade kunnat förutse.

 

Det är livet.

 

Man kan inte tvinga fram kärlek.

Man kan inte bestämma vad någon annan ska känna.

Men man kan bestämma hur man behandlar en annan människa.

Och där tycker jag att vi har ett ansvar.

 

Om du inte längre vill vara tillsammans med någon, säg det.

Om dina känslor har förändrats, säg det.

Om du inte vill fortsätta träffa någon, säg det.

Om du har träffat någon annan, var ärlig.

Det kanske gör ont i stunden.

Men ärlighet gör åtminstone att den andra människan får möjlighet att gå vidare.

Det som gör allra ondast är ofta inte själva sanningen.

Det är lögnen.

Att få tro att allt är bra när det inte är det. Att känna sig älskad samtidigt som någon annan redan har lämnat relationen känslomässigt. Att få höra vackra ord som egentligen inte betyder någonting.

 

Att vara någons hemlighet.

 

Att upptäcka att det man själv trodde var äkta inte alls var det.

Det kan sätta spår.

Och jag tror att många underskattar hur länge sådana saker kan sitta kvar i en annan människa.

Vi säger ibland:

"Det var ju bara en dejt."

"Vi var ju inte tillsammans på riktigt."

"Det var inte så allvarligt."

Men vi vet faktiskt aldrig hur mycket en annan människa hann känna.

För känslor följer inga regler.

Man kan falla för någon på några veckor.

Man kan börja hoppas.

Man kan börja föreställa sig en framtid.

Man kan känna sig trygg.

Och när det sedan visar sig att den andra personen inte alls befann sig på samma plats kan det kännas som att marken försvinner under fötterna.

Därför tror jag så mycket på att vara tydlig.

Hellre ett jobbigt samtal än en lång lögn.

Hellre en ärlig sanning än vackra ord som inte betyder något.

Hellre säga "jag kan inte ge dig det du söker" än att låta någon stanna kvar och hoppas.

För människor förtjänar att veta var de står.

 

Och lojalitet...

 

Vilket vackert ord egentligen.

Jag tror att jag värdesätter lojalitet väldigt högt eftersom jag själv har svårt för människor som säger en sak och gör en annan.

För mig är kärlek inte bara att säga jag älskar dig.

Det är att visa det.

I de små sakerna.

Att fråga hur dagen varit.

Att komma ihåg något den andra berättade för några dagar sedan.

Att finnas där när någon är ledsen.

Att hålla om.

Att lyssna.

Att kunna säga förlåt.

Att inte använda någons svagheter emot dem.

Att inte medvetet göra sådant man vet kommer att såra.

Att välja varandra även när vardagen inte är särskilt romantisk.

För det är ju där den riktiga kärleken finns.

Inte bara i rosorna, middagarna och de fina orden.

Utan en vanlig tisdag kväll när livet känns lite tungt.

När någon är trött.

När någon är sjuk.

När någon tvivlar på sig själv.

När man kanske inte ens orkar vara särskilt rolig eller härlig.

Det är då man märker vilka människor som faktiskt bryr sig.

Och jag tror att vi alla behöver sådana människor.

Människor som inte bara tycker om oss när vi är glada, sociala och energiska.

Utan människor som tycker om oss även när vi är ledsna, trötta, tysta och lite trasiga.

Människor som inte får oss att känna att vi måste prestera för att vara värda kärlek.

För det borde vi inte behöva.

Ingen människa ska behöva kämpa för att få känna sig viktig.

Ingen ska behöva undra:

"Tycker du ens om mig?"

"Är jag viktig för dig?"

"Kan jag lita på dig?"

"Finns du kvar när det verkligen gäller?"

Och kanske är det just därför jag tycker att man ska vara försiktig med andra människors hjärtan.

 

För vi vet inte vad någon annan bär med sig.

Vi vet inte vad de varit med om tidigare.

Vi vet inte vilka svek de redan har upplevt.

Vi vet inte hur många gånger de har blivit lämnade, bortvalda eller fått känna att de inte räckte till.

Och då kan våra egna handlingar väga mycket tyngre än vi tror.

Det betyder inte att vi ska stanna i relationer som inte fungerar.

Det betyder inte att vi ska offra vår egen lycka för någon annan.

Tvärtom.

Jag tycker att man ska våga lämna när något inte känns rätt.

Men lämna med respekt.

Prata.

Förklara.

Var ärlig.

Och försök att inte förstöra en människa på vägen ut.

För man kan faktiskt avsluta en relation utan att förnedra den andra.

Man kan säga:

"Jag älskar dig inte längre på det sättet, men jag respekterar dig."

Det gör ont.

Men det är mänskligt.

Det är mycket bättre än att ljuga, bedra eller låta någon leva i en verklighet som inte finns.

 

Och jag tror också att kärlek handlar om att välja varandra om och om igen.

Inte för att man måste.

Utan för att man vill.

Att känna,

"Det här är människan jag vill dela mitt liv med."

Att kunna känna sig trygg.

Att veta att den andra inte springer så fort något bättre dyker upp.

Att veta att man inte behöver konkurrera om sin egen partners uppmärksamhet.

Att veta att det finns en lojalitet där.

För mig är det något väldigt vackert.

Och kanske lite gammaldags.

Men jag tycker faktiskt om det.

Jag tycker om tanken på att två människor kan bestämma sig för att vara ett team.

Att världen kan vara kaotisk utanför dörren, men att man har någon hemma som är ens trygga plats.

Någon som man kan krypa nära intill.

Någon man kan skratta med.

Gråta med.

Planera med.

Åldras med.

Någon som man inte behöver spela några spel inför.

Det är den sortens kärlek jag tror på.

Inte den perfekta kärleken.

Utan den trygga.

Den ärliga.

Den lojala.

Den där man kan vara helt och hållet sig själv.

Och jag tror att vi behöver bli bättre på att bry oss om varandra.

På riktigt.

Inte bara när det passar oss.

Inte bara när vi själva behöver något.

Utan även när den andra personen behöver oss.

För ibland kan ett litet meddelande betyda mer än vi tror.

"Hur är det med dig?"

"Jag tänker på dig."

"Finns här om du behöver mig."

 

Små saker.

Men stora för någon som känner sig ensam.

Och ibland tror jag att vi underskattar hur mycket vi faktiskt kan betyda för varandra.

Vi behöver inte alltid lösa någons problem.

Ibland räcker det att stanna kvar.

Att lyssna.

Att hålla handen.

Att säga:

"Du behöver inte gå igenom det här ensam."

Det är också kärlek.

Och kanske är det egentligen det jag önskar mest av allt mellan människor.

Att vi ska vara lite snällare mot varandra.

Lite mer ärliga.

Lite mer lojala.

Lite mer rädda om varandras hjärtan.

För vi får faktiskt bara ett hjärta.

Och även om det kan läka efter att ha blivit krossat, så betyder det inte att det inte gjorde ont.

Så innan du lovar någon något, tänk efter.

Innan du säger "jag älskar dig" , känn efter om du verkligen menar det.

Innan du ger någon hopp, fundera på vad det hoppet kan betyda för dem.

Och om du en dag inte längre känner samma sak, våga säga det.

Med respekt.

Med omtanke.

Med värdighet.

För ibland är det mest kärleksfulla man kan göra att vara ärlig, även när sanningen gör ont.

Och om du har någon i ditt liv som du älskar...

Berätta det.

Visa det.

Hör av dig.

Kramas lite längre.

Lägg undan telefonen och lyssna.

Fråga hur personen faktiskt mår.

Säg att du finns där.

För vi vet aldrig hur länge vi får ha varandra.

Livet är alldeles för kort för spel, lögner, otrohet, falska löften och människor som medvetet krossar varandras hjärtan.

Jag vill hellre ha få människor omkring mig som jag vet att jag kan lita på, än hundra människor som bara finns där när det passar dem.

För mig är det inte mängden människor som betyder något.

Det är djupet.

Äktheten.

Lojaliteten.

Och känslan av att kunna säga:

"Jag vet att du finns där. Och du vet att jag finns här."

Det är kanske något av det finaste vi kan ge varandra. 

Ta hand om era människor.

Var rädda om dem.

Älska dem när ni kan.

Säg det ni känner.

Och framför allt , krossa inte ett hjärta som bara försökte älska er.

 

För det finns människor där ute som skulle göra nästan vad som helst för att få känna sig älskade, trygga och viktiga.

 

Kram.