Jag fattar inte att det bara är en vecka kvar till begravningen. Det är så jävla sjukt. Jag vill bara att min mamma ska ringa mig så att jag får höra hennes röst, att allt ska bli som förr. På måndag är det en månad sedan jag såg henne i liv för sista gången. Två timmar senare hände olyckan som alltid kommer att vara ett ärr i hjärtat för mig och de som såg olyckan. Vi får leva med det. Och den stora saknaden. Jag saknar dig så oerhört mycket mamma. Jag håller masken uppe så att folk inte ska överge mig, dumt va? Jag skriver om det och pratar om det men jag förstår fortfarande ingenting av det. Vad är det för fel på mig mamma?

I går tänkte jag på denna sommar, när du kom och mötte mig varje gång efter jobbet och vi tog en långpromenad hem. Mamma snälla jag gör vad som helst. Skicka tillbaka min ängel. Hon ska inte va i himlen utan hon ska vara här med mig. Vad fan tog du henne för.... och på det jävla tragiska sättet... Varför??? Vad var meningen med det?

Vad finns det för en jävla mening med det tragiska som sker och skett?

Du lämnade oss i en stor sorg och saknad, mina ögon kommer alltid att spegla denna sorg...

Och i går köpte jag en klänning till din begravning... Så jävla sjukt!!!!! Men den är jättefin. Jag vill inte, jag är inte redo att begrava dig men det blir man väl aldrig... hur fan kunde du dö så lätt i en trappa och hur kunde det vara så jävla svårt att kämpa dig tillbaka till livet. 5 dagar av helvete. Resten av livet i sorg..

Jag saknar dig min vackra ängel ♡