Nicci

Hej fina ni 🪻

Hur mysigt är det inte med fredag idag? Jag tycker verkligen att fredagar har något alldeles speciellt över sig. Det är som att hela veckan får landa lite. Man kan andas ut, känna att helgen väntar runt hörnet och faktiskt tillåta sig själv att bara njuta av livet en stund.

Senare idag ska jag iväg på tjejmiddag och charkmys, och det ska bli så himla trevligt. En lång och sen kväll tillsammans med mina tjejer, massor av prat, skratt, god mat, kanske lite för många samtalsämnen på en och samma gång.

Kan en fredag bli bättre? 

Den här veckan har varit väldigt social på ett sätt som jag verkligen har uppskattat. Långa luncher, lång gofika, långpromenader, djupa samtal med fina kollegor och sådana där spontana möten som man inte riktigt planerat men som blir till små guldkorn i vardagen.

Jag har pratat om livet, relationer, jobb, kärlek, framtid, drömmar och allt möjligt däremellan. Jag älskar verkligen djupa samtal. Sådana där samtal där man plötsligt tittar på klockan och inser att "Oj, har vi pratat i tre timmar?"
Det är något väldigt fint i att få möta människor på riktigt.
Inte bara "Hur är läget?"
"Bra."
"Bra här också."

Utan de riktiga samtalen. Hur mår du egentligen? Vad längtar du efter? Vad är du rädd för? Vad drömmer du om? Är du lycklig? Vad vill du förändra? Vad är viktigt för dig?
Och någonstans mitt i allt det där har jag tänkt väldigt mycket på livet.

På vad meningen med livet egentligen är.

Och vem som egentligen bestämmer vad ett lyckligt liv ska innehålla.

För vi lever trots allt i ett samhälle där det finns ganska tydliga mallar för hur livet förväntas se ut.
Först ska man utbilda sig.
Sedan ska man träffa någon.
Sedan ska man flytta ihop.
Sedan ska man gifta sig.
Sedan ska man skaffa barn.
Sedan ska man köpa hus.
Sedan ska barnen växa upp.
Och därefter ska man väl förhoppningsvis sitta där på en altan med barnbarn och känna att man lyckades med livet.
Men tänk om man inte vill ha det livet?
Tänk om ens dröm ser helt annorlunda ut?
Tänk om ens lycka inte finns i den där klassiska kärnfamiljen?
Tänk om man faktiskt kan ha ett fantastiskt, meningsfullt och rikt liv utan barn?
Tänk om meningen med livet inte är en universell sak?
Jag tror faktiskt det.
För mig är meningen med livet att skapa ett liv där jag är lycklig.
Ett liv som känns som mitt.
Ett liv där jag kan vakna på morgonen och känna att jag tycker om den jag är och det liv jag lever.
Och det behöver inte betyda att livet alltid är perfekt. För det är det naturligtvis inte. Livet innehåller sorg, saknad, besvikelser, ensamhet, oro och perioder när man inte alls vet vad man håller på med.
Men mitt mål är att bygga ett liv som jag vill komma tillbaka till.
Ett liv som känns hemma.
Och jag tror att det är väldigt viktigt att förstå skillnaden mellan vad vi själva vill och vad vi har lärt oss att vi borde vilja.
För oj, vad många "borden" det finns.
Du borde skaffa barn.
Du borde hitta en man.
Du borde gifta dig.
Du borde köpa hus.
Du borde göra karriär.
Du borde resa mer.
Du borde gå ner i vikt.
Du borde vara på ett visst sätt.
Och kanske allra mest: du borde vilja det som alla andra vill.
Men tänk om jag inte vill?
Tänk om jag faktiskt trivs med att mitt liv ser annorlunda ut?
Jag har fått höra "du måste skaffa barn", "barn är meningen med livet", "du kommer att ångra dig" och alla möjliga varianter genom åren.
Och jag har lyssnat.
Jag har funderat.
Jag har känt efter.
Men till slut har jag alltid kommit tillbaka till samma känsla:
Det här är mitt liv.
Och jag vill leva det på ett sätt som känns rätt för mig.
Jag har aldrig velat skaffa barn bara för att det förväntas av mig. Jag tycker att det är ett alldeles för stort beslut för att fatta för att någon annan tycker att man borde.
Ett barn ska inte vara ett bevis på att man lever ett lyckat liv.
Ett barn ska inte vara något man skaffar för att rädda en relation.
Ett barn ska inte vara något man skaffar för att passa in.
Och framför allt ska ingen annan människa få bestämma åt en om man ska bli förälder eller inte.
Det är ett av de största besluten man kan fatta i livet.
Och för mig har svaret varit nej.
Inte för att jag hatar barn.
Inte för att jag tycker att familj är oviktigt.
Utan för att jag känner mig själv.
Jag vet vilket liv jag vill leva.
Och jag vet att jag inte vill ha barn.
Det är faktiskt en ganska skön känsla att kunna säga det utan att be om ursäkt.
"Jag vill inte."
Punkt.
Och vet ni vad?
Jag tror att det är väldigt viktigt att vi slutar behandla människors liv som om de måste följa samma ritning.
För vad är egentligen en familj?
Är det bara mamma, pappa och barn?
Eller kan en familj se ut på hundra olika sätt?
För mig är kärlek familj.
Vänskap är familj.
Människor man kan ringa mitt i natten är familj.
Människor som känner ens historia är familj.
min pudel är min familj. 
Jag tänker också mycket på relationer.
För normen säger ofta att man ska hålla ihop "för barnens skull".
Men jag har ibland funderat på vad barn egentligen behöver mest.
Är det viktigast att mamma och pappa bor under samma tak?
Eller är det viktigare att barnet får se vuxna som mår bra, visar respekt, kommunicerar och vågar välja ett liv där de kan vara lyckliga?
Jag tror att barn märker mycket mer än vi vuxna tror.
De märker spänningar.
De märker tystnad.
De märker när kärleken försvunnit.
De märker när mamma och pappa bråkar.
De märker när någon går runt och är ledsen.
Och därför tänker jag att det ibland kan vara mer kärleksfullt att våga förändra sitt liv än att stanna kvar i något som gör alla olyckliga.
Självklart är varje situation unik. Relationer, separationer och familjer är komplicerade. Det finns inget enkelt svar som passar alla.
Men jag tycker att själva frågan är viktig.

Vad lär vi våra barn om kärlek om vi visar dem att man måste stå ut med vad som helst för att hålla ihop?

Och vad lär vi dem om vi istället visar att kärlek också handlar om respekt?
Att man får säga ifrån.
Att man får lämna när något inte längre fungerar.
Att man får börja om.
Att man får välja lycka.
Jag har själv ett väldigt starkt minne från min barndom.
Att se min mamma vara lycklig och kär var en av de finaste sakerna jag kunde se som barn.
Jag var åtta år när jag fick min bonuspappa.
Och jag minns känslan av att se mamma lycklig.
Det var något varmt och tryggt i det.
Och kanske är det därför jag tänker så mycket på det här.
För barn behöver inte en perfekt fasad.
De behöver kärlek.
Trygghet.
Närvaro.
Vuxna som ser dem.
Vuxna som lyssnar.
Och vuxna som försöker skapa ett gott liv, både för sig själva och för sina barn.
Livet är alldeles för kort för att leva det utifrån andras förväntningar.
Och jag tror att vi ibland behöver våga fråga oss själva:
Om ingen annan hade några åsikter om mitt liv, hur skulle jag då vilja leva?
Om ingen frågade när jag skulle gifta mig?
Om ingen frågade när jag skulle skaffa barn?
Om ingen kommenterade min kropp?
Om ingen jämförde mitt hem med någon annans?
Om ingen tyckte att jag borde vara någon annanstans i livet?
Vad skulle jag välja då?
Det är en ganska mäktig fråga.
För kanske skulle vi upptäcka att vi redan vet.
Kanske skulle vi inse att vi har gått åt ett håll för att andra förväntade sig det.
Kanske skulle vi våga säga nej.
Eller kanske skulle vi upptäcka att det vi faktiskt vill ha är precis det liv vi redan håller på att bygga.
Och jag tror att det är där jag befinner mig just nu.
Jag bygger.
Jag bygger mitt liv.
Inte någon annans.
Mitt.
Jag vill fylla det med människor jag tycker om, långa promenader, skratt, resor, mysiga middagar, arbete jag trivs med, djupa samtal, spontana äventyr, kärlek, trygghet, musik, tända ljus, ett fint hem och massor av små vardagsögonblick.
Och om kärleken kommer in i mitt liv igen så vill jag att det ska vara en kärlek som faktiskt passar in i det liv jag har byggt.

Inte kärlek som handlar om att fylla ett tomrum.
Inte kärlek som bygger på rädsla för att vara ensam.
Utan kärlek där två människor redan är hela var för sig och sedan väljer varandra.
Och kanske är det också därför jag inte har stressat in i någonting.
Jag vill hellre vänta på något som känns rätt än att välja något bara för att slippa vara ensam.
För ensamhet och att vara själv är faktiskt inte samma sak.
Jag kan vara själv och samtidigt känna mig väldigt rik på livet.
Och det är en ganska fantastisk känsla.
Jag tror att vi måste bli bättre på att respektera varandras olika vägar.
Din dröm behöver inte vara min dröm.
Min dröm behöver inte vara din.
Någon vill ha fem barn.
Någon vill ha ett barn.
Någon vill leva med sin partner hela livet.
Någon vill leva ensam.
Någon vill bo i hus på landet.
Någon vill bo mitt i stan.
Någon vill resa jorden runt.
Någon vill ha ett lugnt liv hemma.
Någon vill göra karriär.
Någon vill jobba mindre.
Och allt det där kan vara rätt.
För rätt för vem?
Det är den frågan vi borde ställa.
Inte "Vad borde jag vilja?"
Utan:
"Vad vill jag?"
Jag är 40 år nu och kanske är det just åldern som gör att jag känner mig ännu mer trygg i det här.
Jag känner mig själv bättre än jag gjorde när jag var 20.
Jag vet vad jag tycker om.
Jag vet vad jag inte accepterar.
Jag vet vad jag behöver.
Jag vet vad jag längtar efter.
Och jag vet framför allt att jag inte vill leva mitt liv för att göra andra människor nöjda.
Jag vill leva det så att jag kan titta tillbaka en dag och känna:
"Herregud, vad fint att jag vågade vara mig själv."
Så nej.
Jag tänker inte låta någon annans norm bestämma vad mitt liv ska vara.
Jag tänker inte skaffa barn för att någon annan tycker att jag borde.
Jag tänker inte stanna i en relation bara för att den ser bra ut utifrån.
Jag tänker inte mäta min lycka efter någon annans checklista.
Jag vill känna.
Jag vill uppleva.
Jag vill älska.
Jag vill skratta.
Jag vill resa.
Jag vill gå långa promenader.
Jag vill ha människor omkring mig som ger energi.
Jag vill ha djupa samtal och meningsfulla relationer.
Jag vill fortsätta utvecklas.
Jag vill våga drömma stort.
Och jag vill skapa ett liv som jag faktiskt tycker om att leva.
För kanske är det just det som är meningen med livet.
Inte att passa in.
Inte att göra allt enligt mallen.
Inte att uppfylla någon annans förväntningar.
Utan att hitta sin egen väg.
Och våga gå den.

Och ikväll ska jag sätta mig vid ett bord med mina tjejer, äta gott, prata om livet och förhoppningsvis skratta så där mycket att man får ont i magen.
Och kanske är det precis det här som är min mening med livet.
Att vara här.
Att känna.
Att leva.
Att älska människor.
Att skapa min egen lycka.
Att våga välja mitt eget liv.
Mitt liv. Mitt hjärta. Mitt val. 
Och jag hoppas verkligen att ni också vågar fråga er själva vad ni vill ha.
Inte vad andra tycker att ni borde vilja.
Utan vad som faktiskt får just ert hjärta att slå lite hårdare.
För det finns bara en av dig.
Och du har bara ett liv.
Så lev det på ett sätt som känns som du. 

Önskar er en alldeles fantastisk fredag, fina ni. Nu ska jag njuta av helgen, tjejmiddag, charkmys och allt det där lilla som gör livet så himla fint. 

Kram.