Nicci

Hej fina ni 🍂

I dag har varit en sådan där dag som rymmer väldigt många känslor på samma gång. En blandning av vemod, sorg, tacksamhet, förväntan och faktiskt också en hel del stolthet.

I dag fick jag nämligen min älskade soffa såld.
Och ja… jag vet att det kanske låter lite fånigt att bli känslosam över en soffa. Det är ju trots allt bara en möbel. Men för mig har den varit så mycket mer än så. Den har varit en del av mitt hem, min vardag och en period i mitt liv. Den har fått vara med om både skratt, tårar, långa kvällar, filmkvällar, trötthet, mysiga morgnar och alla de där små stunderna som man kanske inte tänker på när de händer, men som faktiskt är själva livet.

Det var min drömsoffa.

Jag minns känslan när jag fick hem den. Ni vet när man har tänkt på någonting länge och sedan plötsligt står det där framför en? Precis så var det. Jag älskade den från första stund.

Och därför känns det faktiskt lite jobbigt i hjärtat att veta att den snart ska lämna mig.

Senare i veckan kommer en annan person att hämta den och bära ut den genom dörren. Någon annan kommer att sitta i den, kura ihop sig under en filt och skapa sina egna minnen i den. Och även om det känns lite vemodigt så känns det samtidigt fint.

För saker är faktiskt bara saker.

Det är vi människor som ger dem betydelse.
Och ibland måste man våga släppa taget om något man älskar för att göra plats för något nytt.

För mitt hem börjar sakta men säkert förändras. Det blir mer och mer tomt på vissa ställen, mer luftigt och mer redo för nästa kapitel. Och nästa månad kommer min nya drömsoffa.
Så jag försöker tänka att det här egentligen inte handlar om att förlora något.

Det handlar om att göra plats.

Och kanske är det precis så livet fungerar också. 
Vi håller fast vid människor, platser, saker, drömmar och perioder i livet eftersom de betyder så mycket för oss. Men ibland kommer det en tid när man måste våga släppa taget. Inte för att det man lämnar bakom sig inte var viktigt, utan för att livet fortsätter framåt.

Och just i dag känns den tanken extra stark.
För i dag är det också mammas födelsedag. 
Det är en sådan dag som fortfarande känns märklig, trots att åren har gått.

Jag kan fortfarande tänka på henne och nästan få känslan av att hon ska ringa. Att jag ska kunna höra hennes röst. Att hon ska finnas där någonstans och att allt det där som hände egentligen inte kan ha hänt.

Men det gjorde det.

Och jag minns olycksdagen i slutet av augusti så otroligt tydligt. Smärtan när hjärtat går i tusen bitar av att se någon helt plötsligt dö.

Det som kanske gör allra ondast när jag tänker tillbaka är att det bara var timmar innan jag förlorade henne som vi pratade om framtiden.

Om sådant som kändes självklart.
Om hennes födelsedag.
Om saker vi skulle göra.
Vi pratade bland annat om att resa tillsammans till Budapest.
En sådan där helt vanlig framtidsplan. En resa som skulle bli av någon gång framöver. Vi hade ingen anledning att tro att vi behövde skynda oss. För varför skulle vi det?

Vi skulle ju ha tid.
Mamma skulle ju finnas kvar.
Vi skulle åka till Budapest.
Det var planen.
Och sedan förändrades hela mitt liv på några timmar.
Mamma kom aldrig till Budapest.
Men två år efter olyckan gjorde jag det.

Jag stod där i staden som vi hade pratat om att besöka tillsammans. Och det var en så otroligt märklig känsla. För på ett sätt var det sorgligt att vara där utan henne, men samtidigt kändes det som att jag tog med mig en liten del av henne dit.
Och jag blev förälskad i Budapest direkt.

Det är något speciellt med att besöka en plats som någon man älskat drömde om att se tillsammans med en. Det blir aldrig bara en vanlig resa. Den får en annan betydelse.
Och kanske var det just där någonstans som jag på riktigt började förstå något som jag fortfarande försöker bära med mig varje dag...

Livet väntar inte.
Vi tror så ofta att vi har tid.
"Jag gör det senare."
"Jag åker dit nästa år."
"När jag har mer pengar."
"När jobbet lugnar ner sig."
"När jag träffat någon."
"När jag gått ner i vikt."
"När jag mår bättre."
"När livet blir lite enklare."
"När allt är perfekt."
Men tänk om det aldrig blir perfekt?
Tänk om det är just nu som är livet?
Det är en tanke som följt mig väldigt mycket sedan mamma dog.

För hennes liv förändrades på en sekund. Och mitt med.
Jag tror att en del av mig efter det började förstå att jag inte vill leva ett liv där jag hela tiden väntar på rätt tillfälle.

Jag vill göra saker medan jag kan.
Jag vill resa.
Jag vill upptäcka.
Jag vill känna.
Jag vill skratta så att magen gör ont.
Jag vill gå långa promenader utan att ha bråttom hem.
Jag vill sitta på ett café i en stad jag aldrig varit i tidigare och titta på människor.
Jag vill uppleva nya platser.
Jag vill ha kärlek.
Jag vill ha närhet.
Jag vill ha människor omkring mig som får mig att känna mig hemma.
Jag vill kunna titta tillbaka på mitt liv och känna att jag faktiskt levde det.
Inte bara överlevde det.
Och kanske är det också därför resandet har blivit en så stor del av mitt liv.

Jag har fått se så otroligt mycket av världen. Från Karibien i väst till Thailand i öst och massor av platser däremellan. Jag har fått uppleva kulturer, människor, mat, stränder, storstäder, natur och sådana där ögonblick som fastnar någonstans långt inne i hjärtat.
Och varje gång jag reser någonstans slås jag nästan av samma tanke:

Herregud, vilken enorm värld vi lever i.
Det finns så mycket att se.
Så mycket att uppleva.
Så många platser jag fortfarande vill besöka.
Jag har fortfarande en lång lista med drömmar. Och jag hoppas verkligen att jag aldrig blir färdig med den.
För drömmar är inte till för att bara ligga i en anteckning i mobilen.

De är till för att någon gång bli verklighet.
Precis som min dröm om en storpudel.
I många år drömde jag om en storpudel. Jag kunde se framför mig hur det skulle vara att ha en sådan där stor, fantastisk pudel vid min sida. Och en dag blev drömmen verklighet.
Och så kom Albert. 
Mitt pälsbarn.
Min följeslagare.
Min lilla familj.

Det är också en sådan sak som fått mig att fundera mycket över hur vi människor så lätt hamnar i att leva efter en mall.
För det finns så många saker som samhället säger att man "ska" göra.

Man ska utbilda sig.
Man ska göra karriär.
Man ska träffa någon.
Man ska gifta sig.
Man ska skaffa barn.
Man ska köpa hus.
Man ska leva på ett visst sätt.
Och helst ska allting ske vid ungefär rätt ålder.
Men vem har egentligen bestämt det?
Och vad händer om man inte vill?

Jag har valt att inte skaffa barn.
Frivilligt.

Och det är ett beslut jag är väldigt trygg i.
Det betyder inte att jag tycker att någon annan ska leva som jag. Tvärtom. Jag tycker att människor ska få välja själva.
Vill du ha fem barn? Underbart.
Vill du ha ett barn? Underbart.
Vill du inte ha barn alls? Också underbart.
Det viktiga är väl ändå att livet man lever är ens eget?
För det är så lätt att börja leva någon annans liv.
Att göra det som föräldrarna tycker.
Det som kompisarna gör.
Det som samhället förväntar sig.
Det som "alla andra" verkar göra.
Att stanna kvar i ett jobb man inte trivs med.
Att vara kvar i en relation som inte känns rätt.
Att skjuta upp resan.
Att skjuta upp drömmen.
Att tänka att man ska börja leva "sen".
Men tänk om "sen" aldrig kommer?
Det är kanske den största lärdomen jag fick av att förlora mamma så plötsligt.

Att vi faktiskt inte vet hur lång tid vi har.
Och det är en ganska skrämmande tanke.
Men också en väldigt vacker sådan.
För den betyder att vi får välja vad vi vill göra med tiden vi faktiskt har.

Jag vill bygga ett liv som känns som mitt.
Inte ett liv som ser perfekt ut på utsidan.
Inte ett liv som passar in i någon annans bild av hur en kvinna borde leva.
Utan ett liv där jag vaknar och känner att jag är där jag vill vara.
Ett hem jag älskar.
En hund jag älskar.
Resor och äventyr.
Vänner.
Familj.
Förhoppningsvis en dag kärleken jag längtar efter.
Långa promenader.
Höstkvällar med tända ljus.
En filt i soffan.
God mat.
Skratt.
Djupa samtal.

Och alla de där små vardagsögonblicken som egentligen är mycket större än vi förstår när vi står mitt i dem.
Och kanske är det därför jag faktiskt kan känna lite sorg över att sälja en soffa.
För jag tror att jag är väldigt fäst vid saker som representerar olika kapitel i livet.
Men nu är det dags för ett nytt kapitel.
Min gamla drömsoffa lämnar mig.
Min nya drömsoffa kommer.
Mitt hem förändras.
Och jag förändras med det.
Och någonstans där mitt i allt finns också mamma.
I dag skulle hon ha fyllt år.

Jag önskar så innerligt att jag hade fått ringa henne.
Jag önskar att jag hade fått säga grattis.
Jag önskar att vi hade fått prata om Budapest och alla andra resor vi aldrig hann göra.

Men jag kan inte ändra det som hände.
Det enda jag kan göra är att försöka ta med mig henne i det liv jag lever nu.
Genom minnena.
Genom berättelserna.
Genom platserna jag besöker.
Genom allt hon lärde mig.
Och kanske framför allt genom att faktiskt våga leva.

För om det är någonting jag hoppas att mitt liv ska vara, så är det inte ett liv där jag hela tiden väntar på att det ska börja.
Det har redan börjat.
Det här är livet.
Och jag vill leva det.
På mitt sätt.
Med mina drömmar.
Med mina val.
Med mina misstag.
Med mina resor.
Med Albert.
Med kärleken jag hoppas hitta.
Med hösten, tända ljus och mitt lilla hem.
Med nästa drömsoffa.
Med nästa resa.
Med nästa äventyr.
Och med alla de där sakerna som jag ännu inte ens vet kommer att hända.
För vem vet egentligen vad som väntar runt hörnet?
Kanske är det just det som är det finaste med livet.
Att vi inte vet.

Så fina ni, våga drömma lite större.
Våga boka den där resan.
Våga lämna det som inte känns rätt.
Våga säga nej till det som förväntas av dig.
Våga säga ja till det som gör dig lycklig.
Våga skapa ett liv som kanske inte ser ut som alla andras.
För i slutändan är det inte någon annan som ska leva ditt liv.
Det är du.
Och jag tänker fortsätta bygga mitt. 
Ett litet steg, en dröm och en ny erfarenhet i taget.
Och kanske är det precis det mamma lärde mig utan att ens veta om det.
Att livet är alldeles för dyrbart för att skjutas upp.
Så grattis på födelsedagen, mamma. 🕊
Jag saknar dig fortfarande.
Och jag kommer fortsätta leva.
För oss båda. 

Nu ska jag gå och möta upp en kompis och gå tillsammans till jobbet. 

Kram.