Nicci

Hej fina ni! 🩷

 

Jag tycker att sådana här frågor är så himla roliga att svara på. Dels för att jag själv får stanna upp och fundera över saker som jag kanske inte tänker på varje dag, men också för att ni kanske får lära känna mig lite bättre. Ibland är det faktiskt ganska nyttigt att fundera över sitt eget liv, sina drömmar, minnen och vad man värdesätter allra mest.

 

Så här kommer tio frågor och mina ärliga, personliga och ganska långa svar. 🩷

 

Resan till Barcelona måste nog vara en av de mest spontana saker jag någonsin har gjort.

Vi skulle egentligen åka till Rom, men resan blev inställd på grund av strejk. Jag minns verkligen känslan när planerna plötsligt inte längre blev som vi hade tänkt oss. Där stod vi liksom och tänkte: okej… men vart åker vi nu då? För resa skulle vi...

 

Och det är precis det jag älskar med spontanitet. Ibland kan någonting som känns som en katastrof i stunden faktiskt leda till något helt annat och fantastiskt. Vi behövde liksom inte sitta hemma och vara ledsna över att Rom inte blev av. Vi kunde göra någonting annat.

Så vi bokade en resa till Barcelona.

Och ungefär tolv timmar senare befann vi oss där. 

Alltså, hur sjukt egentligen? Ena stunden planerar man en resa till Rom och bara timmar senare promenerar man omkring på Barcelonas gator.

 

Barcelona är dessutom en helt otrolig stad. Jag älskade atmosfären, maten, människorna, arkitekturen och känslan av att det fanns så mycket att upptäcka. En sådan där stad där man bara kan gå omkring i timmar och hela tiden hitta någonting nytt.

 

Jag tror faktiskt att jag ibland skulle behöva vara mer spontan. Jag kan vara ganska mycket en person som vill planera och veta vad som ska hända, men några av mina allra finaste minnen har faktiskt uppstått när saker inte har gått enligt planerna.

 

Så kanske är det precis så livet fungerar ibland. När en dörr stängs och man tänker att allt blev fel, kanske det egentligen bara är dags att boka en biljett till Barcelona istället. Och Rom fanns ju kvar.

 

Gå på dejt kanske. 

Jag har varit singel i flera år nu och jag vill absolut träffa kärleken. Jag vill träffa han med stort H. Den där personen som känns som hemma. Någon att dela livet med, skratta med, resa med och bygga framtiden tillsammans med.

Men trots att jag faktiskt vill träffa någon har jag inte dejtat överhuvudtaget.

Inte ens lite.

Och jag är verkligen inte desperat. Tvärtom. Jag är extremt kräsen. Jag tror faktiskt att det är en ganska stor anledning till att jag inte ens har gått på en dejt på flera år.

Jag vet vad jag vill ha och framför allt vet jag vad jag inte vill ha.

 

Jag vill inte dejta bara för att slippa vara ensam eller få närhet. Jag vill inte vara tillsammans med någon bara för att kunna säga att jag har en pojkvän. För mig måste det kännas rätt.

Samtidigt kan jag ibland tänka att jag kanske borde våga ge människor lite mer av en chans. För man kan faktiskt inte veta vem någon är efter fem minuter eller bara genom att titta på en bild.

 

Men alltså… dejting känns också ganska skrämmande. Att träffa en helt ny människa och sitta där och försöka känna efter om det finns någon kemi. Som jag sällan känner.

 

Jag är dessutom inte en person som faller för någon bara för att personen ser bra ut. För mig är personligheten, tryggheten, kommunikationen och hur vi fungerar tillsammans så otroligt viktigt.

 

Men kanske ska jag bli lite modigare någon gång.

För jag tror fortfarande på kärleken. Väldigt mycket faktiskt. 

 

Santorini. Utan tvekan. 

Den ön har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men Santorini ger mig så mycket.

Hopp om kärlek.

Värme.

Glädje.

Romantik.

Lugn.

Det är någonting med atmosfären där som får mig att känna att livet är lite extra vackert. De vita husen, det blå havet, solnedgångarna, de små restaurangerna.

 

Tänk att få vakna upp där varje morgon under ett helt år.

Tänk att få skriva på min bok där. Sitta på en liten balkong med utsikt över havet, dricka iste och skriva medan solen går upp. Ta promenader och låta tankarna komma.

Alltså, vilken dröm. 

 

Jag tror också att jag skulle älska att få uppleva Santorini under alla årstider och inte bara som turist under en kortare period. Att faktiskt få känna att man lever där och har en vardag.

 

4. Vilken egenskap hos andra människor uppskattar jag allra mest?

Bra kommunikation.

Det kanske låter som ett tråkigt svar, men för mig är det verkligen en av de viktigaste sakerna som finns i alla relationer.

Jag älskar människor som faktiskt lyssnar när man pratar. Inte människor som bara väntar på sin tur att börja prata igen.

Jag vill ha dialog.

Inte monolog.

Jag tycker om när man kan prata om allt. När båda får komma till tals.

 

Sedan uppskattar jag såklart också ärlighet, lojalitet, kärlek och vänlighet.

Jag vill ha människor i mitt liv som är snälla. Punkt.

Jag har verkligen inget behov av drama. Jag blir nästan trött bara av tanken på det. Svek, lögner, manipulation och massa konflikter är verkligen inte någonting jag vill ha omkring mig.

Livet är för kort för att lägga energi på människor som gör livet svårare.

 

Jag uppskattar också människor som är trygga i sig själva och som vill andra väl. Människor som kan glädjas åt andras framgångar och som finns där när livet inte går som planerat.

Det är sådana relationer jag vill ha.

 

När jag är med min hund och mina människor här i livet. 

Det är verkligen det bästa som finns.

Det finns få saker som kan få mig att känna mig så lugn som att vara tillsammans med Albert. Bara att ha honom nära mig.

Hundar är verkligen helt fantastiska.

Albert är bara Albert.

Och jag är hans människa.

Den kärleken är så otroligt fin. 

Sedan är det självklart mina människor. Min familj och de personer som finns i mitt liv och som jag vet att jag kan vara precis mig själv tillsammans med.

Trygghet för mig är inte ett stort hus eller dyra saker.

Trygghet är människor.

Att veta att någon finns där.

Att kunna ringa någon när livet känns jobbigt.

Att kunna skratta tills man får ont i magen.

Att kunna vara tyst tillsammans utan att det känns konstigt.

Det är trygghet för mig.

 

När elvaåriga Nicci var VIP på Spice Girls och stod vid scenen och fick se sina idoler så nära. 

Alltså, förstår ni vilken upplevelse det var?

Jag var elva år och Spice Girls var EVERYTHING. Jag var verkligen i exakt rätt ålder för att vara totalt besatt.

Och så står jag där, som liten elvaåring, och får se dem så nära.

Det är ett sådant där minne som verkligen sitter kvar.

Jag tror att vissa konserter blir extra speciella beroende på var man befinner sig i livet. När man är barn eller tonåring kan ens idoler betyda så otroligt mycket.

Så även om jag har varit på andra fantastiska konserter så tror jag faktiskt att den där upplevelsen alltid kommer att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

 

För mig handlar AW egentligen om så mycket mer än att bara gå ut efter jobbet.

Det handlar om relationer.

Om att lära känna människorna man arbetar tillsammans med även utanför arbetsplatsen. Att få prata om annat än jobb, skratta tillsammans och upptäcka nya sidor hos varandra.

Kollegor kan bli vänner.

Vänner kan bli bästa vänner.

Och hur underbart är inte det?

Vi spenderar faktiskt en enorm del av våra liv på jobbet. Ungefär en tredjedel av livet. Då tycker jag att det är en självklarhet att försöka skapa fina relationer med människorna omkring sig.

Självklart kommer man inte att bli bästa vän med alla, och det behöver man inte heller bli. Men en bra relation på jobbet kan göra så otroligt mycket för hur man trivs. Jag trivs alldeles utmärkt på mitt jobb. 

 

Bra relationer är så viktiga för mig.

Jag skulle till exempel aldrig kunna dejta en kille som har en dålig relation med sitt ex om de har barn tillsammans. Jag skulle verkligen inte orka leva mitt i en massa drama. 

Jag har själv Albert tillsammans med mitt ex och jag värdesätter vår relation väldigt högt. Vi har en hund som vi båda älskar mer än allt annat och då är det så viktigt för mig att vi kan ha en bra relation och samarbeta kring honom.

Och jag tycker också så mycket om Alberts fantastiska bonusmatte. 

 

Nu kom jag verkligen in på något helt annat än AW. Men ni förstår vad jag menar.

Oavsett om det handlar om kollegor, familj, vänner, en partner eller människor man tidigare har haft en relation med.

Livet blir så mycket lättare när man försöker vara snäll mot varandra.

 

Just nu är jag stabil. 

Och det är någonting jag är så otroligt tacksam för.

Jag går fortfarande regelbundet och tar blodprover, och även om sjukdomen alltid kommer att finnas med i bakhuvudet så försöker jag leva här och nu.

Sedan jag kom hem från sjukhuset senaste gången har mina trombocyter varit stabila.

Och i oktober är det ett år sedan jag slutade helt med medicinerna som jag fick på grund av sjukdomen. Immunterapi, immunglobulin, benmärgsstimulerande mediciner och kortison.

Alltså… jag kan inte ens beskriva hur lycklig jag är över att kunna skriva det. 

Jag har den allvarliga formen av ITP, vilket för mig innebär att mina trombocyter kan försvinna helt. När det händer börjar kroppen självblöda och jag får bland annat väldigt mycket blåmärken. När jag låg inlagd sist blödde jag näsblod konstant i fem veckor, jag blödde från alla hål om man säger så.

 

Det är ett allvarligt sjukdomstillstånd och mina skov har varit otroligt jobbiga.

 

För ungefär ett och ett halvt år sedan hade jag tre skov och det följdes av en lång och tuff period. Jag utreddes bland annat för olika former av blodcancer och levde under en väldigt lång tid med ständiga blodprover och sjukhusvistelser.

Under ett år tog jag blodprover en gång i veckan.

En gång i veckan.

Nu tar jag prover varannan månad och bara den förändringen känns helt enorm.

 

Jag har hamnat på strokeenheten, legat på hematologenheten och varit på obsenheten på AVA. Jag har varit i väldigt allvarliga situationer och vid ett tillfälle var jag en dag ifrån att förlora ett organ.

Det är svårt att förstå allt jag faktiskt har varit med om ibland.

Men just nu är jag stabil.

Skoven kan komma tillbaka när som helst, och det är en del av verkligheten med min sjukdom. Men jag kan inte leva varje dag och vänta på att något ska hända.

Jag lever här och nu.

Och jag älskar faktiskt här och nu. 

 

Efter allt jag har varit med om har jag verkligen förstått att livet kan förändras så snabbt. Därför försöker jag uppskatta de vanliga dagarna. Att få vara hemma. Att gå på promenad. Att skratta. Att träffa människor jag älskar.

.

Och just nu mår jag bra i min sjukdom, och det är allt jag behöver fokusera på.

Här och nu. 

 

Åh, jag älskar verkligen att resa. 

Jag älskar känslan av att komma till en ny plats, höra ett annat språk, äta ny mat och få uppleva någonting som är helt annorlunda från vardagen.

Jag har haft turen att få uppleva flera riktiga drömresor. Tanzania, öluff i Grekland, storstäder, Västindien och Thailand.

Och Tanzania…

Alltså Tanzania bor verkligen i mitt hjärta för alltid.

Det var en sådan resa som förändrade någonting inom mig. Att få uppleva safari och se djuren i deras naturliga miljö var helt magiskt.

Jag vill verkligen återvända till Afrika en dag.

Kanske safari i ett annat land nästa gång. 

Men en annan drömresa som jag verkligen vill göra är en roadtrip längs kusten i Italien.

Jag älskar Italien och känner verkligen bara att jag vill se mer, mer, mer och ännu mer av landet.

Tänk att bila från plats till plats, stanna i små italienska byar, äta pasta på små restauranger och vakna på olika platser längs vägen.

DRÖM.

Jag har också börjat drömma mer om att bila till andra länder överhuvudtaget. Min kusin och hennes familj bilade exempelvis ner till Frankrike och det ser verkligen så fantastiskt ut.

Alla stoppen på vägen.

Alla små platser man annars kanske aldrig hade upptäckt.

Att själva resan också blir en del av upplevelsen.

Jag tror att det är det jag älskar mest med resor. Att världen är så otroligt stor och att det finns så mycket kvar att upptäcka.

 

Oj, massor! 

Jag var verkligen ett sådant barn som provade många olika aktiviteter.

Men det som jag höll på mest med var showdance, piano och ridning.

Ridningen höll jag faktiskt på med i tio år, vilket är en ganska stor del av min barndom. Jag har så många minnen från stallet och allt som hörde till.

Jag höll också på med showdance och älskade att dansa.

Och jag spelade piano!

Utöver det har jag även provat teater, balett, innebandy och badminton under kortare perioder.

Jag tror att det är så fint att få prova olika saker när man är barn. Man behöver inte vara bäst på någonting och man behöver inte fortsätta med samma aktivitet hela livet.

Ibland får man prova någonting och inse att det inte alls var ens grej.

Och ibland hittar man någonting som man älskar och fortsätter med det i flera år.

När jag tänker tillbaka på min barndom är jag glad över att jag faktiskt fick testa så mycket. Det är så många fina minnen kopplade till alla aktiviteter och olika perioder i livet.

 

Nu har jag lite jobb att få iväg. Och snart kommer mitt nya soffbord också.

 

Kram.