"Tyvärr, du fyllde 40. Nu är romantikavdelningen stängd!
Hej fina ni!
Okej. Vi måste prata om en sak.
Att dejta efter 40.
För hur gör man egentligen? Hur fungerar det här med att träffa någon när man plötsligt är vuxen på riktigt? När man har hunnit leva ett helt liv, lärt känna sig själv, gjort misstag, blivit klokare, fått sina hjärtesorger och kanske framför allt fått en väldigt tydlig bild av vad man INTE vill ha?
För jag kan ju inte vara ensam om att känna att dejting efter 40 är lite som att försöka hitta en specifik parkeringsplats på Söder en lördag eftermiddag.
Man vet att platsen finns någonstans. Man vet bara inte var.
Och nej, jag tänker inte börja swipa höger och vänster i hopp om att universum ska leverera mannen med stort H direkt hem till dörren.
Men jag har börjat tänka mer och mer på det här med kärlek. På hur annorlunda det känns att dejta nu jämfört med när man var 20.
För när man är 20 kan man lätt tänka:
”Han är snygg. Jag är kär. Det här måste vara meningen.”
När man är 40 tänker man kanske snarare:
”Han är snygg. Men hur beter han sig mot människor? Kan han kommunicera? Är han snäll? Har han någon form av emotionell intelligens? Är han singel på riktigt? Och varför skriver han ’tja läget’ klockan 23.47 en tisdag?”
Prioriteringarna har förändrats.
Och jag tycker faktiskt att det är ganska underbart.
Jag vill inte ha vem som helst längre
När jag var yngre kunde jag nog tänka mycket mer att kärlek handlade om att hitta någon.
Nu handlar det mer om att hitta rätt någon.
Det är en ganska stor skillnad.
Jag vill inte ha ett förhållande bara för att kunna säga att jag har ett förhållande. Jag vill inte fylla en tom plats bredvid mig i soffan med vem som helst bara för att slippa sitta ensam.
Jag trivs faktiskt med mitt liv.
Jag har mitt hem, mina rutiner, mina promenader, mina vänner, mina små projekt, min blogg, mina drömmar och såklart Albert som på många sätt redan uppfyller kvoten av någon som följer efter mig från rum till rum.
Så om någon ska kliva in i mitt liv nu behöver han inte komma och rädda mig.
Han ska komma och göra livet ännu bättre.
Det tycker jag är en ganska fin utgångspunkt.
För jag tror att det är stor skillnad på att säga:
”Jag behöver någon.”
och
”Jag vill ha någon.”
Jag vill ha någon.
Men jag behöver inte vem som helst.
Och herregud vad mycket man har lärt sig
Det kanske är det bästa med att bli äldre.
Man känner sig själv bättre.
Jag vet vad jag tycker om. Jag vet vad jag inte tycker om. Jag vet hur jag vill bli behandlad. Jag vet att jag behöver trygghet, ärlighet, närhet och humor.
Jag vill kunna ligga i soffan en söndagskväll i mjukiskläder och prata om allt och ingenting.
Jag vill kunna skratta så mycket att magen gör ont.
Jag vill kunna gå en lång promenad tillsammans och prata om livet.
Jag vill kunna åka iväg någonstans spontant.
Jag vill ha någon som faktiskt är där.
Inte någon som är superintresserad i tre dagar och sedan försvinner in i Bermudatriangeln.
Inte någon som säger:
"Jag gillar verkligen dig, men jag vet inte vad jag vill."
Nej tack.
Jag vet vad jag vill.
Och det är inte ett situationship där vi ska analysera tre emojis och försöka förstå vad de betyder.
Dejting efter 40 är också lite… märkligt
Man är vuxnare än någonsin.
Men dejtingvärlden kan ibland kännas som en högstadiekorridor.
Vem gillar vem?
Vem skrev först?
Varför tog han bort sin like?
Varför läste han men svarade inte?
Varför skriver han varje morgon men frågar aldrig om att ses?
Varför säger han att han ”älskar spontanitet” när han tydligen behöver tre veckors framförhållning för en fika?
Jag tror att en sak som blivit väldigt tydlig för mig är att jag inte längre vill lägga energi på att försöka tolka någon.
Jag vill att det ska vara ganska enkelt.
Tycker du om mig?
Säg det.
Vill du träffa mig?
Fråga.
Vill du bygga någonting?
Visa det.
Det behöver inte vara komplicerat.
Jag tror dessutom att vi underskattar hur attraktivt det är att vara trygg i sig själv
När man är 20 kan man kanske vara väldigt upptagen av hur man ser ut.
Är håret perfekt?
Är magen platt?
Har jag rätt kläder?
Ser jag tillräckligt cool ut?
Vid 40?
Ja, jag vill fortfarande känna mig fin.
Absolut.
Men jag vill också kunna gå på en dejt och tänka:
”Det här är jag. Take it or leave it.”
Jag tänker inte spela någon roll.
Jag tänker inte låtsas vara mer ointresserad än jag är.
Jag tänker inte försöka verka svår.
Jag tänker inte hålla tillbaka min personlighet för att verka lagom.
Och jag tänker definitivt inte låtsas att jag inte bryr mig om romantik när jag i själva verket tycker att det är bland det finaste som finns.
Jag vill ha blommor ibland.
Jag vill ha en lång kram.
Jag vill få ett gulligt sms.
Jag vill kunna sakna någon.
Jag vill känna fjärilar i magen.
Jag vill kunna titta på någon och tänka:
”Herregud. Där är du ju.”
Men var träffar man honom då?
Det här är den lilla detaljen.
VAR?
För jag tycker att det är ganska lätt att säga:
”Du kommer träffa någon när du minst anar det.”
Jaha.
Men var?
Ska jag gå och köpa mjölk och plötsligt stå framför livets kärlek vid havremjölken?
Ska vi båda sträcka oss efter samma paket?
”Oj, förlåt!”
”Ingen fara.”
Blickar.
Musik börjar spela.
Slut på filmen.
Kanske.
Jag tror faktiskt att kärlek kan dyka upp på de mest märkliga platser.
På jobbet.
Genom vänner.
På en aktivitet.
På en resa.
På ett café.
På en promenad.
På ett event.
I ett helt vanligt vardagsögonblick.
Och kanske är det just det som gör det så spännande.
Man vet aldrig.
Jag tror inte att det är för sent
Det här är kanske det viktigaste jag vill säga.
Om du sitter där och är över 40 och tänker:
”Nu är det nog för sent.”
Nej.
Nej, nej, nej.
Absolut inte.
Vi lever förhoppningsvis väldigt många år till.
Tänk hur många människor vi kommer hinna träffa.
Hur många samtal.
Hur många resor.
Hur många middagar.
Hur många skratt.
Hur många helt oväntade möten.
Och kärlek har ingen bäst före dag.
Det finns människor som träffar sitt livs kärlek när de är 19.
Det finns människor som gör det när de är 29.
Och det finns människor som aldrig gör det på det sätt de trodde, men ändå bygger ett fantastiskt liv.
Det finns ingen tidslinje.
Ingen klocka som säger:
”Tyvärr, du fyllde 40. Nu är romantikavdelningen stängd.”
Däremot tänker jag inte nöja mig
Och där tror jag att många av oss behöver vara lite modigare.
För ibland kan ensamhet göra att man börjar förhandla med sina egna behov.
Man tänker:
”Han är egentligen inte så bra på att kommunicera, men…”
”Han hör aldrig av sig, men…”
”Han vet inte riktigt vad han vill, men…”
”Han behandlar mig lite halvdåligt, men…”
NEJ....
Det finns en skillnad mellan att acceptera att ingen människa är perfekt och att acceptera ett beteende som gör dig olycklig.
Jag vill inte ha perfektion.
Jag vill ha ansträngning.
Jag vill ha någon som försöker.
Någon som kan säga förlåt.
Någon som kan prata.
Någon som kan skratta åt sig själv.
Någon som håller sitt ord.
Någon som inte får panik av känslor.
Någon som faktiskt vill vara där.
Och framför allt:
Någon som får mig att känna mig trygg, inte förvirrad.
Tänk om dejting efter 40 faktiskt kan bli bättre?
När jag tänker efter är det nästan lite fint.
Man har gått igenom livet och fått med sig en hel verktygslåda av erfarenheter.
Man vet vad hjärtesorg känns som.
Man vet hur det känns att sakna någon.
Man vet hur det känns när någonting inte fungerar.
Man vet hur viktigt det är att kunna prata.
Och man vet förhoppningsvis också att kärlek inte bara är fjärilar.
Det är vardag.
Det är någon som frågar om du kom hem.
Någon som vet hur du vill ha din frukost.
Någon som skickar ett meddelande när han vet att du haft en jobbig dag.
Någon som skrattar med dig när ni står och försöker montera någon helt obegriplig möbel.
Någon som ligger bredvid dig när ni båda egentligen borde sova.
Någon som klappar och leker med Albert.
Väldigt viktig...
För om han inte gillar Albert så har vi tyvärr ett ganska stort problem redan där.
Och tänk vad härligt det vore att bli kär när man redan älskar sitt liv
Det är nog det jag tycker är mest romantiskt av allt.
Att två människor som redan står stadigt på sina egna ben väljer varandra.
Inte för att de måste.
Utan för att de vill.
Jag vill inte att en framtida relation ska göra mitt liv mindre.
Jag vill att den ska göra det större.
Massa närhet och mys.
Fler middagar.
Fler resor.
Fler skratt.
Fler söndagsmorgnar.
Fler spontana utflykter.
Fler minnen.
Och kanske någon att dela alla de där små vardagsögonblicken med som egentligen är det livet består av.
För det är ju inte de stora sakerna man minns allra mest.
Det kan vara en blick över köksbordet.
En hand på ryggen.
Ett internt skämt.
En promenad i regnet.
En kväll när man skrattar åt något fullständigt idiotiskt.
En söndag när man inte gör någonting alls.
Så ja… jag är fortfarande romantisk
Kanske till och med mer än någonsin.
Men jag är romantisk med gränser.
Jag tror fortfarande på kärlek.
Jag tror fortfarande på att bli pirrig av någon.
Jag tror fortfarande på den där känslan när man får ett sms och ler helt ofrivilligt.
Jag tror fortfarande på att någon kan dyka upp och förändra ens vardag.
Men jag tror inte längre på att man ska behöva kämpa för att få någon att välja en.
Den som vill vara där ska vilja vara där.
Och kanske är det precis det som är skillnaden mellan att vara 20 och 40.
När man är 20 kanske man frågar:
”Tycker han om mig?”
När man är 40 börjar man fråga:
”Tycker jag om hur jag känner mig när jag är med honom?”
Och vilken fantastisk fråga det egentligen är.
Så… var är mannen med stort H?
Ingen aning.
Han kan stå bakom nästa hörn.
Han kan sitta på ett café.
Han kan vara på en middag med vänner.
Han kan dyka upp när jag minst anar det.
Eller så kanske jag måste gå på fler sociala tillställningar och faktiskt prata med människor istället för att stå bredvid min kompis och tänka:
”Undrar om någon har märkt att jag är här?”
Men en sak vet jag.
Jag tänker inte stressa.
Jag tänker leva.
Jag tänker skratta.
Jag tänker resa.
Jag tänker dricka iste, gå långa promenader, göra om hemma, skriva, jobba, träffa mina vänner och fortsätta bygga det liv jag tycker om.
Och om kärleken kommer på vägen?
Då får han gärna knacka på.
Dörren är inte stängd.
Den är bara inte öppen för vem som helst.
Och kanske är det precis så dejting efter 40 ska vara.
Inte en desperat jakt efter någon att älska.
Utan ett spännande liv där man fortsätter vara öppen för att plötsligt träffa någon som får en att tänka:
”Oj. Dig hade jag inte räknat med.”
Och kanske är det de bästa kärlekshistorierna som börjar så.
Inte med att man letar.
Utan med att livet plötsligt överraskar en.
Nu ska ja fixa mig för en mysdag med familjen.
Kram.
