Nicci

Hej fina ni 🍂

 

Wow, vilken magisk dag jag hade på jobbet i förrgår. Ni vet sådana där dagar när man går hem och känner att man verkligen fått energi av människorna omkring sig? När man kanske egentligen är trött efter arbetsdagen, men ändå känner sig varm inombords och tänker ”vilken fin dag det här blev”. Precis en sådan dag hade jag.

 

Och kanske är det just människorna som gör ett jobb till så mycket mer än bara ett jobb. Det är samtalen, skratten, de små historierna som kommer fram mellan arbetsuppgifterna och känslan av att sakta börja lära känna någon. Jag återkommer till det lite längre ner, för det är faktiskt något jag tänkt mycket på den senaste tiden. 

 

Men först måste jag berätta om min morgon i går, för den började nästan löjligt vackert.

 

I går startade jag dagen tidigt eftersom jag skulle passa min älskade lilla… ja, lilla och lilla , min storpudel Albert. 

 

För er som inte vet så har jag och mitt ex och hans tjej Albert varannan vecka. Albert är omgiven av människor som älskar honom. Och även om det inte är min vecka så tackar jag ju inte nej till lite extra Albert-tid om möjligheten finns.

Det är helt enkelt väldigt svårt att säga nej till den där svarta, lockiga lilla herren.

 

Så halv sju i går gav vi oss ut på en riktig drömpromenad.

Och herregud.

 

Vilken morgon.

 

Det var en sådan där höstmorgon som nästan känns overklig. Luften var frisk och kylig. Jag älskar det. Jag älskar när man behöver dra jackan lite tätare omkring sig och när luften känns renare.

 

Vi gick förbi en sjö och där låg dimman över vattnet.

Samtidigt började solen sakta leta sig upp.

Det var så otroligt vackert.

 

Vi stannade upp bara för att titta. Ni vet när naturen plötsligt gör något som känns så mycket vackrare än vad man hade kunnat planera själv? Dimman över sjön, solen som långsamt steg och Albert bredvid mig. Det var en sådan stund där jag bara kände, tänk att jag får uppleva det här.

 

 

Albert var hos frisören i torsdags och alltså… hur stilig kan en pudel bli egentligen? Han såg ut som att han var på väg till någon väldigt viktig tillställning. Nyfriserad, fluffig på rätt ställen och så där alldeles extra stilig.

 

Fast oavsett hur nyklippt och fin han är så är det ändå hans personlighet jag älskar allra mest.

 

Han är verkligen en sådan hund som har ett helt eget liv och en helt egen liten personlighet. Han ska vara med överallt, upptäcka saker, nosa på allt och helst ha full koll på vad som händer. Och jag älskar att få dela de där små vardagsstunderna med honom.

 

Efter vår långa morgonpromenad blev det såklart massa mys.

För vad är väl en promenad med Albert utan efterföljande mys?

 

Precis.

 

Inte komplett. 

 

Sedan blev det ytterligare en promenad innan bonusmatte kom och hämtade honom för en stund sedan. Och även om jag vet att han kommer tillbaka till mig snart så blir det ändå lite tomt när han går.

 

På måndag börjar min vecka med honom.

Jag längtar redan. 

Och ibland tänker jag på hur otroligt många människor den där hunden faktiskt har i sitt liv som älskar honom.

Han har mig.

Han har husse.

Han har bonusmatte.

Han har människor i familjen som älskar att gå ut med honom och umgås med honom.

Han har människor som frågar hur han mår, saknar honom när han inte är där och blir alldeles lyckliga när han kommer.

Och det är faktiskt ganska fint att tänka på.

 

Jag tror att Albert på något sätt har lyckats samla människor omkring sig. Han får oss att mötas. Han får oss ut genom dörren. Han får oss att skratta. Och han ger så otroligt mycket kärlek tillbaka.

 

Så ja, jag längtar tills måndag. ❤️

 

Men något annat jag har tänkt väldigt mycket på den senaste tiden är hur mycket jag faktiskt tycker om människor.

Det kanske låter konstigt, men jag tror faktiskt att jag älskar människor mer och mer ju äldre jag blir.

Inte alla människor förstås. Det finns definitivt människor jag inte klickar med, och människor som man helt enkelt behöver hålla lite avstånd till. Men jag älskar mötet med människor.

 

Jag älskar nya människor.

Jag älskar nyfikenheten.

Jag älskar att sitta och prata med någon som jag knappt känner och plötsligt upptäcka att det finns en hel värld där inne som jag inte hade en aning om.

 

Det är något väldigt fascinerande med det.

 

På jobbet kan man träffa en ny kollega och till en början vet man kanske nästan ingenting om varandra. Man vet vad personen heter, kanske var personen jobbat tidigare och lite om vardagen.

Sedan börjar man prata.

Och plötsligt kommer en historia.

En livserfarenhet.

En dröm.

En sorg.

Något roligt som hänt.

Något personen längtar efter.

 

Jag tycker det är så fint.

 

För varje människa bär ju på så otroligt mycket mer än det man ser på utsidan.

Vi går omkring med våra egna historier, våra erfarenheter, våra relationer, våra förluster, våra drömmar och våra framtidsplaner. Vi har alla varit små en gång. Vi har alla haft våra första kärlekar, våra hjärtesorger, våra lyckliga stunder och våra dagar då livet känts alldeles för tungt.

 

Jag tycker faktiskt att det är ganska häftigt.

Tänk så många livsöden man passerar varje dag utan att ens veta om det.

Och det är nog därför jag uppskattar när människor vågar öppna upp sig.

Inte på det där sättet där man måste berätta hela sitt liv för någon man precis träffat, utan när det sakta växer fram en trygghet.

 

Man börjar prata.

Man börjar skratta.

Man delar lite.

Den andra delar lite.

Och plötsligt har man fått lära känna en sida av människan som man inte såg från början.

Det är där jag tycker att de riktigt fina samtalen uppstår.

Jag älskar också att gamla kollegor och nya kollegor kan ge så olika saker. De gamla känner kanske ens historia, ens små egenheter och ens sätt att fungera. De nya kommer in med nya perspektiv, nya erfarenheter och helt andra historier.

Och jag tycker att det är så lätt att glömma hur olika våra liv faktiskt kan vara.

 

Vi kan stå bredvid varandra och ändå ha levt helt olika liv.

 

Olika uppväxter.

Olika familjer.

Olika relationer.

Olika drömmar.

Olika rädslor.

Olika vägar fram till där vi står just nu.

 

Men det finns en sak som jag tror väger tyngre än nästan allt annat för mig.

 

 

Det är nog det jag dras allra mest till hos en människa.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om status, titel, pengar eller hur imponerande någons liv ser ut på pappret.

Jag tycker att det är mycket mer intressant hur du behandlar människor när ingen tittar.

Hur du pratar med någon som inte kan ge dig någonting tillbaka.

Hur du behandlar djur.

Hur du pratar om människor som inte är i rummet.

Om du kan säga förlåt.

Om du kan skratta åt dig själv.

Om du kan glädjas åt någon annans lycka utan att känna att det tar någonting från dig.

Om du kan vara varm.

Om du kan vara ärlig.

Om du kan vara omtänksam.

Det är sådant jag lägger märke till.

 

Och kanske är det just det jag uppskattar mer och mer ju äldre jag blir. När man är yngre kan man lätt fascineras av andra saker. Men någonstans på vägen börjar man förstå vad som faktiskt betyder något.

 

Jag vill hellre ha en människa med ett varmt hjärta än en människa som ser perfekt ut på pappret.

Jag vill hellre ha ett äkta samtal än kallprat.

Jag vill hellre skratta tills magen gör ont.

Lojala, trygga, ärliga människor.

Och jag vill att människor omkring mig ska känna att de kan vara sig själva med mig.

För livet är alldeles för kort för att hela tiden försöka vara någon annan.

 

Jag är så nyfiken....

Nyfiken på människor.

Nyfiken på livet.

Nyfiken på vad som väntar runt nästa hörn.

För vem vet egentligen vilka människor man kommer att möta framöver?

Kanske finns det någon där ute som kommer att förändra ens liv.

 

En ny vän.

En ny kollega.

Någon man aldrig trodde att man skulle träffa.

Eller kanske, någon gång, han med stort H.

Man vet aldrig.

Och det är väl lite det som gör livet så spännande.

 

Livet alltså. Vilken grej.

 

Ta hand om er och var rädda om varandra. Och glöm inte att vara lite extra snälla mot människorna ni möter, ni vet aldrig vad någon bär på bakom sitt leende. 

 

Kram.