Ett Ă„r sedan nu đŸ™đŸ©·

Hej fina ni đŸȘ»
 
Hur mÄr ni? Jag hoppas att ni mÄr bra och att ni har en fin helg. SjÀlv mÄr jag bra. Ni vet den dÀr kÀnslan nÀr man kÀnner att livet, trots allt som varit, Àr ganska sÄ fantastiskt? Precis sÄ kÀnner jag.
 
Jag hade en helt fantastisk dag och kvÀll tillsammans med hÀlften av min familj. Och jag sÀger hÀlften eftersom vi Àr en ganska rejÀl skara. Vi var 3 syskon som trÀffades den hÀr gÄngen (vi Àr fem pÄ denna sida) men sju totalt. De flesta av oss har dessutom respektive, sÄ nÀr hela familjen samlas blir det minst sagt livat. 
 
Och jag Àlskar det. Det Àr min barndom.
 
Vi började dagen med hockey tillsammans med nÄgra av DjurgÄrdsfamiljen. Det Àr nÄgot speciellt med att sitta tillsammans, titta pÄ hockey, kommentera matchen, skratta, bli engagerad och bara vara. Sedan fortsatte kvÀllen hemma i vÄrt gamla barndomshem med tacomiddag.
Tacos, familj och timmar av prat.
 
Kan det bli mycket bÀttre?
 
Vi satt dÀr och Ät, pratade om allt och ingenting, skrattade sÄ dÀr riktigt mycket och hamnade i den ena diskussionen efter den andra. 
 
Och nÄgonstans mitt i allt stannade jag upp.
Jag tittade pÄ mÀnniskorna runt omkring mig och tÀnkte:
Wow. Vad jag Àlskar min familj.
Mina syskon Àr verkligen mina bÀstisar. Det Àr en sÄdan otrolig rikedom i livet som jag tror att man lÀtt glömmer bort nÀr man Àr mitt uppe i vardagen. Man tÀnker inte alltid pÄ hur fantastiskt det faktiskt Àr att ha mÀnniskor som kÀnner en sedan man var liten. MÀnniskor som minns ens barndom, ens konstiga perioder, ens misstag, ens skratt och alla de dÀr smÄ historierna som bara familjen förstÄr.
 
Och kanske Àr det just dÀrför gÄrdagen betydde lite extra mycket.
 
För om jag backar bandet ungefÀr ett Är sÄ sÄg livet vÀldigt annorlunda ut.
 
I oktober 2025 avslutade jag min sista behandling för min allvarliga form av blodsjukdomen ITP.
 
Det Àr fortfarande lite svÄrt att skriva den meningen.
Inte för att jag inte vet vad som hÀnde. Jag vet exakt vad som hÀnde. Jag var dÀr. Jag levde igenom det.
Men ibland kÀnns det nÀstan som att jag berÀttar om nÄgon annans liv nÀr jag tÀnker tillbaka pÄ den perioden.
Året innan hade jag lĂ„nga sjukhusvistelser. Jag var inlagd i mĂ„nga veckor. Jag hade allvarliga blödningar. Mina trombocyter försvann helt och jag hamnade i situationer dĂ€r det faktiskt handlade om att fĂ„ kontroll över min kropp igen.
Tre gÄnger pÄ ungefÀr ett Är fick jag kÀmpa mig tillbaka.
Tre gÄnger.
Och det Àr svÄrt att förklara för nÄgon som inte varit dÀr hur det kÀnns att vara frisk ena stunden och sedan plötsligt bli vÀldigt allvarligt sjuk.
Det var inte bara sjÀlva sjukdomen som var skrÀmmande.
Det var ovissheten.
Att inte veta om behandlingen skulle fungera.
Att ligga pÄ sjukhus och vÀnta.
Att försöka hÄlla hoppet uppe nÀr dagarna bara gick.
Att se kroppen kÀmpa och samtidigt försöka fÄ huvudet att förstÄ vad som hÀnde.
Och nÄgonstans under den dÀr sista sjukhusvistelsen började mitt hopp ta slut.
 
Efter ungefÀr fem veckor pÄ sjukhuset var jag sÄ otroligt trött pÄ att vara sjuk. Jag var trött pÄ sjukhusmiljön. Trött pÄ behandlingar. Trött pÄ prover. Trött pÄ att inte veta nÀr och om jag skulle fÄ komma hem.
Och samtidigt fanns det en rÀdsla dÀr som Àr svÄr att beskriva.
Jag var en dag frÄn en svÄr operation.
En enda dag.
Och dÄ vÀnde det.
Min kropp svarade pÄ behandlingarna.
Det som hade kÀnts sÄ hopplöst började plötsligt gÄ Ät rÀtt hÄll.
En vecka senare fick jag komma hem.
Jag tror inte att jag nÄgonsin kommer kunna förklara den kÀnslan för nÄgon som inte varit med om nÄgot liknande. Att fÄ lÀmna sjukhuset efter veckor och Äka hem till sitt eget hem. Till sin egen sÀng. Till sin egen dusch. Till sitt eget kök.
 
Till livet.
 
Det var som att vÀrlden plötsligt fick tillbaka fÀrgerna.
Och nu har det gÄtt ett Är sedan jag blev helt medicinfri.
 
Ett Ă„r.
 
Det Àr ganska hÀftigt nÀr jag tÀnker pÄ det.
Jag stÄr hÀr nu och lever mitt liv. Jag promenerar. Jag jobbar. Jag trÀffar familj och vÀnner. Jag skrattar. Jag Àter tacos. Jag tittar pÄ hockey. Jag lÀngtar efter saker. Jag planerar framtiden.
 
Jag gör allt det dÀr som man gör nÀr man Àr frisk och som man kanske inte tÀnker pÄ nÀr man faktiskt Àr frisk.
Man förstÄr vÀrdet i det lilla
Jag fÄr fortfarande höra frÄn mina hematologer att jag kan bli sjuk nÀr som helst igen. Att ITPn kan komma tillbaka.
Det Àr sÄklart en tanke som finns nÄgonstans i bakhuvudet.
Jag kan inte kontrollera det.
Och kanske Àr det just dÀrför jag försöker att inte lÄta rÀdslan ta över.
För jag har verkligen fÄtt ett annat perspektiv pÄ livet.
Jag tror att mÄnga av oss gÄr runt och vÀntar pÄ det stora.
Den stora resan.
Det stora jobbet.
Det stora huset.
Den stora kÀrleken.
Den stora förÀndringen.
Och sjÀlvklart ska man fÄ drömma stort. Jag Àlskar sjÀlv att drömma och lÀngta.
Men sjukdom lÀr en nÄgot vÀldigt viktigt:
Livet hÀnder under tiden.
Det hÀnder en helt vanlig tisdag.
Det hÀnder nÀr man sitter och Àter middag med sina syskon.
Det hÀnder nÀr nÄgon skickar ett meddelande och frÄgar hur man mÄr.
Det hÀnder nÀr Albert kommer och lÀgger sig bredvid mig. 
Det hÀnder nÀr man tar en lÄng promenad.
Det hÀnder nÀr man skrattar sÄ mycket att magen gör ont.
Det hÀnder nÀr man sitter uppe alldeles för lÀnge och pratar med nÄgon man tycker om.
Det hÀnder i en kram.
Det hÀnder nÀr man fÄr vara frisk nog att gÄ ut genom sin egen dörr.
Och jag tror att jag vÀrdesÀtter sÄdant pÄ ett helt annat sÀtt idag.
 
Mina mÀnniskor betyder allt
 
För mig Àr livet vÀldigt mycket mÀnniskor.
Jag har blivit Ànnu mer sÄdan efter allt jag gÄtt igenom.
Jag vill vara nÀra dem jag Àlskar.
Jag vill trÀffa mina syskon. Jag vill trÀffa mina vÀnner. Jag vill höra av mig. Jag vill frÄga hur nÄgon mÄr. Jag vill ses Àven om vi bara har en timme över.
Jag umgÄs otroligt mycket med mina bÀstisar. Varje vecka. Jag tror faktiskt att det bara Àr ungefÀr en dag i veckan som jag inte har nÄgonting inplanerat med nÄgon annan.
Och jag Àlskar det.
Det kanske lÄter mycket för vissa, men för mig Àr det precis tvÀrtom.
Efter att ha legat pÄ sjukhus och varit sÄ sjuk att vÀrlden krympte till ett sjukhusrum, massa lÀkare, sjuksköterskor och nÀsta provsvar, sÄ Àr det en enorm frihet att kunna fylla kalendern med mÀnniskor jag Àlskar.
Att kunna sÀga:
"Ska vi ses?"
Och faktiskt göra det.
Att kunna sitta tillsammans och prata i timmar.
Att kunna skratta.
Att kunna vara tyst.
Att kunna skicka ett helt meningslöst meddelande bara för att man vet att den andra personen förstÄr exakt vad man menar.
Det Àr lyx för mig.
Riktig lyx.
Och jag tror att vi ibland har fÄtt det dÀr med "lyx" lite om bakfoten.
Lyx Àr inte alltid en dyr vÀska eller en fantastisk resa.
Ibland Àr lyx att nÄgon ringer och sÀger:
"Hur Àr det egentligen?"
Lyx Àr att ha nÄgon att Äka till nÀr livet kÀnns tungt.
Lyx Àr att ha nÄgon att ringa nÀr man har nÄgot roligt att berÀtta.
Lyx Àr en familj som sitter runt ett bord och skrattar.
Lyx Àr en vÀn som dyker upp.
Lyx Àr en hund som möter en i dörren som om man varit borta i tre veckor trots att man bara gick ut med soporna. 
Och lyx Àr att fÄ mÄ bra.
Jag vill vara hÀr och nu
Jag tror att jag tidigare kunde tÀnka ganska mycket pÄ framtiden.
Vad hÀnder sen?
NÀr hÀnder det?
Vad ska jag göra?
Vem ska jag trÀffa?
Hur kommer mitt liv se ut?
Och jag tÀnker fortfarande pÄ framtiden. SÄklart.
Jag vill fortfarande hitta kÀrleken. Jag vill resa. Jag vill uppleva nya saker. Jag har drömmar och planer och saker jag lÀngtar efter.
Men jag har blivit mycket bÀttre pÄ att faktiskt vara dÀr jag Àr.
För tÀnk om man hela tiden vÀntar pÄ nÀsta kapitel och missar det man befinner sig i?
TÀnk om man sitter och lÀngtar efter fredag och missar tisdagen?
TÀnk om man vÀntar pÄ den stora kÀrleken och glömmer bort alla mÀnniskor som redan Àlskar en?
TÀnk om man vÀntar pÄ att livet ska börja och inte inser att det redan pÄgÄr?
Det vill jag inte göra.
Jag vill vara hÀr.
I mitt liv.
Med mina mÀnniskor.
Med min Àlskade Albert.
Med alla smÄ och stora stunder.
Jag vill samla pÄ minnen.
Inte saker.
Jag vill minnas kvÀllar som den hÀr.
Jag vill minnas skrattet runt bordet.
Tacosmiddagen.
Alla samtal.
Alla kramar.
Alla gÄnger nÄgon skickade ett meddelande precis nÀr man behövde det.
För i slutÀndan tror jag att det Àr sÄdant man tar med sig.
Inte hur mÄnga timmar man jobbade.
Inte hur perfekt hemmet var.
Inte om man lyckades med allt man föresatt sig.
Utan mÀnniskorna.
KĂ€nslan.
Skattet.
KĂ€rleken.
NĂ€rvaron.
Jag vill aldrig ta det för givet igen
Jag önskar sÄklart att jag hade sluppit bli sjuk.
Jag önskar att jag hade sluppit vara rÀdd.
Jag önskar att jag hade sluppit ligga pÄ sjukhus i veckor och undra hur det skulle sluta.
Men jag kan inte Àndra det.
Det enda jag kan göra Àr att försöka ta med mig det jag lÀrde mig.
Och kanske Àr den största lÀrdomen att livet Àr mycket skörare Àn man tror.
Men ocksÄ mycket vackrare.
För nÀr man har varit nÀra att förlora nÄgot kan man uppskatta det pÄ ett helt annat sÀtt nÀr man fÄr tillbaka det.
En vanlig dag kan kÀnnas fantastisk.
En middag kan kÀnnas stor.
En kram kan betyda allt.
Ett "jag Àlskar dig" kan landa lite djupare.
Och en helt vanlig kvÀll med familjen kan bli en kvÀll man aldrig glömmer.
SÄ nÀr jag satt dÀr igÄr i vÄrt barndomshem, med mina syskon omkring mig, skratt och mat pÄ bordet, hockeyn bakom oss och timmar av prat framför oss, sÄ kÀnde jag bara en enorm tacksamhet.
Jag Àr hÀr.
Jag fÄr vara med.
Jag fÄr skratta.
Jag fÄr Àlska.
Jag fÄr leva.
Och efter allt som varit Àr det faktiskt mer Àn nog.
För mig Àr livet mÀnniskorna jag har omkring mig, min Àlskade Albert och jag sjÀlv.
Det Àr dÀr mitt liv finns.
Och just nu vill jag bara vara precis hÀr. 
 
I morgon vĂ€ntas massa prover igen, som jag nu tar varannan mĂ„nad. Men frĂ„n 1,5 Ă„r med prover varje vecka sĂ„ Ă€r det stora framsteg. HĂ„ll tummarna för mig i morgon att proverna Ă€r stabila đŸ„°đŸ™
 
Ta hand om er och ta hand om era mÀnniskor.
Ring den dÀr personen ni tÀnkt pÄ.
Skicka det dÀr meddelandet.
Ge nÄgon en extra lÄng kram.
SÀg "jag Àlskar dig" om ni kÀnner det.
För ibland tror vi att vi har all tid i vÀrlden.
Och kanske har vi det.
Men varför vÀnta med att visa nÄgon vad de betyder nÀr vi kan göra det idag?
Livet Àr hÀr.
Och jag tÀnker njuta av det. 
 
Kram,
 
AllmÀnt | |
Upp