Min älskade

Allmänt / Permalink / 0
Jag vet aldrig om jag kommer att komma till stadiet då jag inser att du mamma inte finns här på jorden med mig, tre år av ständig saknad efter min andra halva och min person, hon som var den största delen av mig.

Att förlora en sådan viktig person i en olycka som du var med om gör det så himla svårt. Du hade halva livet kvar. Att ena timmen sitta och skratta med varandra för att i nästa aldrig finnas mer. Hur ska jag våga ta in det som hände när smärtan redan nu är så stark och hur lyckas jag omvandla denna tragedi till att leva livet fullt ut nu. Det är tack vare dig mamma. Den styrka du gav mig behövde jag verkligen nu.

Jag saknar dig så jävla mycket. Smärtan är total men jag klarar den fast jag känner denna enorma tomhet och ensamhet. 

Vid dessa tiden blir det värre... 

Jag önskar innerligt att du var här, du lämnade mig utan att jag var beredd, du var inte beredd, ingen var beredd. 

Jag hatar trappor... Snälla kom tillbaka, jag behöver dig. Det var ju du och jag. 








Till top