Nu är det dags

Sitter och skakar som ett asplöv just nu, är väldigt nervös för nu ska såren rivas upp på riktigt. Ska straxt träffa min traumaterapuet och jag är skakig, att prata om olyckan har blivit jobbigare och jobbigare, förut kunde jag prata om den men fattade inte vad jag pratade om, det kändes som att jag pratade om en film. Nu har jag insett mer och mer att min mamma dog på ett sånt fruktansvärt meningslöst konstigt sätt och att jag aldrig mer får krama om henne. Jag har förträngt för länge nu. Min bästa vän, min mamma.

Smärtan över att förlora någon i en olycka går inte att beskriva. Hon ville inte dö. Hon var mitt i livet. Jag hann inte säga hej då, hann inte ens med. Ena sekunden levde hon, vi skrattade och pratade och jag gav henne en kram, nästa sekund möts jag av två ambulanser och springer till olycksplatsen och hjärtat går i tusen bitar.

Jag fick lära mig att man kan förlora någon så fort, det händer inte bara på film utan i verkliga livet, varje sekund är dyrbart med dom du älskar, ta vara på tiden. 


Allmänt