Dom jobbigaste dagarna!

I dag är det exakt fyra år sedan jag pratade med dig för sista gången mamma, nu på kvällen kände jag ångesten sätta sig i hjärtat, klumpen i halsen växte och nu brast jag ut i tårar, jag saknar dig så att det gör så jävla ont inombords, minnena, allt kommer tillbaka och den smärtan är total. Varför kunde du inte vakna upp ftån din koma för? Du såg ju inte så skadat ut, herregud... Det gör så ont att tänka tillbaka på olyckan och dagarna på sjukhuset där jag såg dig ligga helt livlös, den maktlösheten och förtvivlan jag kände, den oron och den känslan av desperation när jag tryckte din livlösa hand mot min, men jag kände ju din puls, ditt hjärta, du levde men du vaknade liksom inte när jag gång på gång på gång försökte att väcka dig. Det enda jag hörde var ljudet från alla dina maskiner, det enda jag kände var din livlösa kropp, och den enda lukt, det var din men ändå inte. Det var ju förfan du och jag ju, du var min andra hälft. Jag saknar dig mamma så att mitt hjärta värker varje dag. Andas Nicki andas.

Jag vill ha tillbaka dig... Oss, du och jag!