Jag skäms inte över det, varför ska jag göra det? ptsd står för posttraumatisk stress och det var egentligen bara en tidsfråga innan den skulle komma. 2016 fick jag vara med om en mardröm som jag med ord inte kan beskriva, min mamma råkade ut för en tragisk olycka och jag fick se hur ambulanspersonalen jobbade med att rädda hennes liv, hon trillade i en trappa och det blev så illa att hon inte klarade sig, varför det slutade så illa har med största sannolikhet med att göra att hon sen tidigare var stelopererad i några halskotor. Dom fick i gång hjärtat på henne men hon hamnade i koma i fyra dagar och återfick aldrig medvetandet och jag tänker inte gå in på allt de hemska som hände på sjukhuset. Hon var ung, hon lämnade efter sig 4 barn, jag och sedan mina tre syskon som var 11, 14 och 15 år då. Det gör ont än i dag att de får växa upp utan sin mamma, och att min älskade mamma missar deras uppväxt och att jag förlorade min bästa vän, min älskade mamma alltför tidigt. De första åren efter hennes bortgång var jag bara tvungen att köra på, det var för smärtsamt att ta in vad som faktiskt hände, alla minnen. Sedan råkar jag ut för en bilolycka som slutade med en seriekrock 2017 och det skapade en ångest, har fortfarande än i dag svårt att åka bil. Det var droppen för min kropp. Jag trängde bort allt, men då blev jag plötsligt väldigt sjuk istället, infektion efter infektion som nästan slutade med sepsis (blodförgiftning) , vätska i buk och stora cystor i magen, dom trodde att jag hade cancer när jag hade cystorna eller en abcess vilket innebar att jag röntgades 7 gånger, åkte ambulans och sattes i standardiserad vårdförlopp så då fick jag röntgen och provtagningar riktigt fort, typ dagen efter, det gick iaf jättefort. Detta var hela mitt 2018.
Det var jag själv som för övrigt bad dom 2019 i februari att ta ett cellprov på mig eftersom det är något fel, och japp, det var något fel. Jag har fått tagit 4 biopsier och nu väntar jag på svaret som ska komma i slutet av januari. Känner ni att något är fel med andra ord, så tryck på. Ge dig inte.
Allt detta har väl gjort att jag fick ptsd. Och jag går på traumaterapi en dag i veckan nu vilket jag gjort i 1,5 månad och det känns riktigt bra, det hjälper otroligt mycket, sessionerna spelas in så att jag ska börja att ta in mammas olycka och är en stor del i behandlingen som är väldigt tuff men så effektiv. Jag har skit jobbiga symtom men jäklar, det som inte dödar mig gör mig verkligen starkare.
Jag vill verkligen kunna hjälpa andra som har och går igenom tuffa saker i livet, jag älskar att hjälpa andra, just nu hjälper jag mig själv mest men efter det så vill jag verkligen göra det för andra, det är mitt call här i livet, och kanske går en av mina största drömmar i uppfyllelse med att skriva den där boken som jag i många år varit inne på att skriva. Så länge hoppas jag att jag iaf kan påverka någon med mina ord här i bloggen. Jag kan inte hjälpa alla men om jag kan hjälpa någon så är det så värt det, att dela med mig av erfarenheter och kunskap för jag besitta väldigt mycket kunskap och har fått genom åren frågan om jag inte ska utnyttja mina kunskaper till att just hjälpa andra.
Detta var min lilla story om varför jag fick ptsd. Vilka som var mina bidragande orsaker till att jag fick det.
Jag älskar verkligen livet och lever det fullt ut nu när jag vet att allt kan hända på bara en sekund.
