Jag måste erkänna...
Nu låter det som att jag har massor av hål i mina tänder, tvärtom. Jag går minst två gånger per år till tandläkaren, en gång för att göra en årlig kontroll och en gång för att polera och fräscha till tänderna. Då kanske ni undrar hur ofta jag går till frisören då. Det är inte alls ofta, senast var nu när jag klippte av 30 cm gammal färg i februari detta år. Så jag skulle nog snitta på max en gång per år om inte mer sällan. Men däremot klipper jag mitt hår själv en gång i månaden nu faktiskt, mitt hår är så tacksamt att klippas själv då det inte syns om det blir lite ojämt eftersom det är så vågigt och busigt av sig själv och det som nu växer ut är riktigt fint, mitt hår börjar sakta men säkert växa ut (klippte det till axlarna) och få en bra kvalitet. Jag tar hand om mitt hår extremt mycket och det lönar sig, jag använder bla naturlig kokosolja, impackningar (både en billigare och dyrare) 2 dagar i veckan, olja morgon och kväll, dricker ca 2 liter vatten per dag, tvättar det max 2 dagar i veckan och återfuktar återfuktar återfuktar massor, sen färgar jag inte håret längre. Men just detta med att återfukta har verkligen gjort sitt jobb. Mitt hår sträcker sig ner till brösten nu och jag vill ha tillbaka min längd som drt var innan, en liten bit straxt under brösten om inte längre. Jag älskar långt naturligt hår.
Här kommer några andra saker jag måste erkänna. Jag har alltid varit lång men det var först när jag blev antagen till en modellskola och fick gå modevisningar som jag blev mer och mer självsäker i min längd, då var jag 13-14 år. Min pappa är över 190 cm och min mamma var 168 cm ungefär, själv blev jag någonting mittemellan, jag är 174 cm lång.
Fyfan vad ont det gör...
Jag fick lära mig att gå i klackar tidigt när jag gick på min modellskola och helt ärligt, det är inte skönt. Allt över 5 cm är rent ut sagt obekvämt men snyggt på bild, thats it. När jag var modell så fick man inte klaga över någonting, man satt där i sminkstolen, ibland gjorde det ont när dom fixade en frisyr med gummisnoddar (jag är riktigt håröm dessutom) men där satt man i stolen och log. Ni skulle bara sett kaoset bakom scenen, man får hjälp av flera stycken för att byta om, och sen upp på scenen igen, bråttom bråttom. Ja detta var på sena 90 talet, undra hur det ser ut idag? Och herregud vad smal jag var på denna tid, mina breda höfter och putrumpa gjorde så att jag inte försvann helt. Jag var väldigt smal och det är jag än i dag men i dag har jag äntligen fått kurvorna jag alltid velat ha. Jag hade riktig ångest över att vara så smal som jag var, men fick bara höra "Åhh vad jag vill se ut som du, kunna äta allt utan att det sätter sig på kroppen" Åhh vad smal och fin du är" med mera. Själv mådde jag rätt dåligt av att vara så smal, så det gjorde ont av att höra det.