På en sekund förändrades allt

Jag saknar verkligen min andra hälft så mycket, vi hördes varje dag, antingen i telefonen eller på sms men nu har jag inte hört från dig på länge, och det är ingen som svarar när jag ringer eller skriver till dig. Om jag bara fick en enda minut med dig, bara få höra hur du mår och vart du är. Att få se den viktigaste personen dö om och om igen framför sina ögon skapar ett sådant ärr i hjärtat, att döden kan inträffa när som helst och med vem som helst. Jag förlorade min bästa vän, min mamma som hade halva sitt liv kvar att leva, hon som verkligen var en mittpunkt och som gjorde dagarna så speciella. Att få hjälpa henne att ta hand om barn som inte har föräldrar som kan ta hand om dom, det arbetet hon gjorde för vårt samhälle, i mångas ögon är du en hjälte. Men hur kunde du försvinna från mig så lätt? från oss. Varför fick jag se dig ligga helt orörlig medan ambulanspersonalen räddade ditt liv? Dom lyckades ju, varför kunde du då inte komma tillbaka till livet? Varför vaknade du inte upp på sjukhuset för fast jag desperat tryckte din hand mot min utan att känna att du besvarade mig? Varför klarade du av 4 hjärtstopp, att ligga i koma och allt sånt men du klarade inte av att öppna ögonen och vakna igen.

Varför får jag leva mitt liv utan dig nu för när det var du och jag från dag ett då jag föddes? Varför halka så illa i en trappa att det slutade med att vi var tvungna att ta ett beslut fyra dagar senare att stänga av den enda maskinen som gjorde så att du iaf var någonstans mittemellan. Jag mitt ego fick iaf känna dig, jag fick iaf se på dig, jag fick iaf krama dig, det såg ju bara ut som att du sov. Älskade mamma, varför? Du ville ju inte dö, du kämpade förgäves och jag kämpade med att få dig att vakna. Varje dag satt jag där på civa bredvid dig och var så desperat, så hjälplös, så maktlös, så förkrossad. Samtidigt som jag ville ge dig all min kärlek, all min energi, all min styrka för att få tillbaka dig.

Jag minns dagarna som om det hände i går, fyra dagar av de mest jobbigaste jag varit med om, jag minns när vi stängde av respiratorn och jag svävade ut i korridoren efteråt och kröp ihop vid fönstret till innergården, det var soligt, men jag var liksom ändå inte där, en del av mig följde med dig, jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Om jag bara kunde spola tillbaka tiden, om jag bara var hos dig precis innan olyckan så hade det aldrig hänt, jag hade aldrig tillåtit det, jag hade aldrig tillåtit dig att gå nerför trappan, jag hade tagit emot dig isåfall. Då hade det fortfarande varit du och jag. 

På en sekund förändrades allt.