Tankar från en 30+are

Att bli äldre är en stor del av livet, äldre blir man varje sekund, minut och år som går och om jag ska vara helt ärlig så trivs jag så himla bra med att vara 30+are. När man var yngre hade man ibland perioder då man hade åldersnoja hit och dit, man ville alltid vara 20 år, livet lekte samtidigt som man var rädd för att ta sina steg ut ur livet, flytta hemifrån och faktiskt ta hand om sig själv. Jag köpte min första lägenhet år 2008, då var jag 22 år gammal och det var såklart läskigt, nu skulle man ta hand om ett helt hem, innan var det bara sitt eget rum, nu skulle man betala räkningar, innan var det ju föräldrarna som skötte allt sånt. Nu var jag vuxen på riktigt med allt vad det innebar.

När jag tänker tillbaka på livet så känner jag ändå att jag trivs som allra bäst som 30+are, vem vet, jag kanske ändrar mig när jag är 40 då jag inte kommit dit än, men här är jag nu och jag trivs så förbannat bra. Det finns såklart en stor sorg som hände exakt två månader efter det att jag fyllde 30 år då min mamma var med om en tragisk olycka och det slutade med att hon hamnade i koma och dog vara 4 dagar senare, det är min djupa sorg här i livet. Och jag har väl utvecklats som människa med sorgen, jag har kommit in på ett djup inom mig och utvecklat mig så mycket som person och jag trivs riktigt bra med den jag är idag så ja jag kan säga att 30+ gjorde mig äldre i hur jag är som person och jag fann helt nya tankemönster, äldre och klokare? Men också att tvingas vara med om en tragedi. Här står jag nu, starkare, tryggare i mig själv och har funnit mig själv, vem jag är, vad jag står upp för, hur jag tänker och hur jag vill vara som människa och det är så jäkla skönt. Jag uppnår så mycket som jag vill uppnå och jag utvecklar mig själv åt rätt riktning hela tiden. 

Sånt jag känner mig för gammal för som 30+are

Något som jag som 30+are känner mig för gammal för är snapchat, jag skaffade det i fem sekunder förut men jag kände mig på tok för gammal för det. Vanliga sms fungerar alldeles utmärkt för mig. Jag vet inte riktigt vilken åldersgrupp snapchat riktar sig mot men jag kan tänka mig att det är mellan 10-25 år. Men vad vet jag, jag som ändå är 30+ känner mig för gammal för det. 

Skitsnack. Att snacka skit om människor man sedan umgås med är för mig något man inte gör, gör slut med den vännen isåfall eller var en riktig vän istället och sluta snacka en massa skit. Sen kan man ju snacka om folk som man inte är vän med eller som man inte känner om deras beteenden 😂 

Slösa tid på så kallade vänner som ändå inte verkar vilja ha kontakt med en, som aldrig skriver till en eller så, där man känner att "okej den vännen har inte ett intresse av att ha mig i sitt liv" då kan man lika gärna gå vidare och skaffa en vänskap som är ömsesidig, där båda faktiskt gör något för vänskapsrelationen. Hur brukar ni göra när ni känner att ni inte har ett intresse för att vara vän med en person? Gör ni slut eller låter ni det bara rinna ut i sanden? Intressant. 

Jag hade faktiskt tidigare svårt med att släppa vänner som man faktiskt varit vän med i evigheter eller så, jag mådde hellre lite dåligt av beteenden än att släppa vännen men inte nu längre, nu vill jag faktiskt ha vänner jag mår bra av och som jag känner vill ha mig i sitt liv. 

Att titta mig själv i spegeln och faktiskt tycka om det jag ser är något jag lärt mig med åren att göra, att inte stå där och döma varenda millimeter utan faktiskt få en helt ny syn på mig och min kropp och alla dom skavankerna eller rynkorna man har. 

Leka runt, inte för att jag någonsin har gjort det utan jag har alltid varit en förhållandetjej. Att flörta runt, vara otrogen, leka eller så har aldrig varit min grej eller hur jag är som person och det är nog ännu viktigare när man är 30+ att veta vem man är, vad man vill osv för tiden tickar på och man ska inte ångra mycket här i livet. Jag är för gammal för sånt. 

Ja det finns så mycket mer man säkert kan skriva här och vem vet hur mina tankar går om 6 år när jag faktiskt är 40 år. Ska bli kul att se vad jag kommer att skriva då i ett liknande inlägg. 

Jag tycker ändå att livet är häftigt på så många plan och framförallt den egna personliga utvecklingen man gör hela tiden, hur man formas som människa, det är en resa som du till stor del styr själv och bestämmer. Du lever här och nu och ta vara på det på alla sätt du kan. 

I dag sitter jag här som 30+are med ett riktigt samboliv som jag alltid drömt om, jag har inte alltid drömt om att bo i hus men det blir aldrig som man tänkt sig, i bland blir det lite sämre och ibland blir det så mycket bättre. Idag har jag sambo, ett drömhus och en underbar liten storpudel på 4,5 månad och är så glad för det, jag hade i min vildaste fantasi trott att jag skulle vara där jag är i dag. Allt är inte svart eller vitt utan mängder av nyanser av grått. Jag känner mig till freds med mig och mitt liv det gör jag, och jag kan känna en lycka jag aldrig känt tidigare för jag har gått igenom en tragedi som gör mig otroligt tacksam för så himla mycket. Mitt 30+ liv började som ingen ska behöva vara med om, en olycka som gör att man förlorar någon så nära och den smärtan är en del av mig, och kommer alltid att vara det. Jag har fått en annan förståelse för livet och människor och framförallt mig själv. Jag vet inte hur det känns att vara ytligt lycklig eller vad man ska säga, utan jag vet att man faktiskt kan förlora någon på en sekund, att saker som man bara tror händer på film kan hända och att man nu tar vara på saker gör att jag känner en annan sorts lycka än tidigare, den är liksom mer djup. Jag är rätt kass på att förklara så jag hoppas att ni förstår.