Jag gillar inte när livet står på pausknappen. Utan jag vill leva, varenda jäkla dag vill jag leva. När jag var mindre sa alltid min mamma till mig" hur orkar dina vänner med ditt tempo" haha. Jag är en levnadsglad tjej som älskar livet, att leva, och ta vara på varje dag. Men nu står jag där lite halft på pausknappen, dessa två veckor framöver väntar läkarbesök, och undersökningar varvat med övriga livet, för livet fortsätter parallellt. Men just nu känner jag frustrationen och ledsamheten. Just för att jag har jobbiga, obehagliga symtom. Jag vet att det är nått fel på mig, det är ett konstanterande, vi vet vart felet sitter, men inte orsaken och med det, inte få "botmedlet" som gör mig frisk. Som gör mig till glada spralliga Nicci som bara längtar efter att få leva livet igen. Inte hon som just nu tar miljoner blodprover i veckan och känner sig helt slut. Hon som älskar att skratta, le och vara glad.
Vem fan är hon i spegeln nu?
Förlåt. Livet vände så fort. Det blir säkert bra. Snart så 🙏 kram
