Nicci

Trots att det var länge sedan vi hördes nu, är ni fortfarande kvar. Hej, jag hoppas att ni mår bra? Jag vet inte vad jag ska blogga om då jag känner att allt jag skriver om bara blir fel. 

Här om dagen bytte jag miljö. Att gå i Gamla Stan och inte förstå ett ord om vad människor pratar om, och de förstår inte mig kan vara så skönt ibland, att "lossas" för en stund att man inte ens är i Sverige, att vara en av turisterna. Helt okänd. Ingen vet någonting om mig, och jag vet inte någonting om dom. Sen älskar jag att titta på människor och försöka lista ut deras historia, deras ryggsäck, deras personlighet. Inget dömande, bara av ren nyfikenhet. En människas historia, ärr, trauman tillsammans med en bra personlighet gör en människa så otroligt vacker.

Jag gillar inte att vara inne i smeten. Som längst sträcker jag mig till Gamla Stan och Södermalm. Det var tio år sedan jag hängde på Stureplan, gick in som vip på alla uteställen däromkring, hängde med kända personer, dejtade en känd person. Dansade loss och var ute tre dagar i veckan. Ett helt annat liv än det jag lever idag. Jag, Nicci var en partypingla. I några månader, ett kort kapitel, väldigt kort, ett liv jag inte tyckte gav mig så mycket. Men det är ändå en del av min historia. Tjejen som inte dricker har varit en partypingla på Stureplans hetaste klubbar och aldrig behövt stå i kö. Låter som ett helt annat liv, och det är det också. 

Man finner sig själv mer och mer i alla kapitel man skriver i livet, vad man gillar att göra, vem man är och vill vara. 

Jag minns när jag och min pappa gick hand i hand till Telefonplan och han satte mig på tunnelbanan till Mariatorget och jag gick till Södermalmsskolan ensam, jag var bara 6 år gammal. Sen gick jag hem till mamma på Wolmar Yxkullsgatan. Nu var detta hundra år sedan och på den tiden inte så "farligt" för barn att vara ute ensamma, åka tunnelbana själva m.m. Eller så var det bara den synen man hade då?. Eller så var det bara en södergrej. Det var så på söder, det kanske är så än idag. Älskade Mariatorget. Där jag växte upp och där allt är nästan precis som då. Allt är kvar, förutom biografen. Min barndom. 

Min barndom på söder var fylld med balett, teater och pianospelande. Jajjamensan, hon som hatade att stå framför klassen och redovisa och helst bara ville gömma sig har både stått på scen i teatersyfte, varit med i en icareklam och varit manekäng och gått manekäng på massor av Stockholms teatrar, Scalateatern var den första, Globens köpcentrum den sista, då var jag modell för Stadium. Satt snällt i stolen när de fixade hår och smink, med ett leende på läpparna, även fast det kanske gjorde ont när de satte toffsarna för hårt i håret, man fick inte klaga. Man var bara, en modell. Oj vad pirrigt det var när man gick ut på scenen, gjorde sina vändningar, gick tillbaka och bytte om, och bytte om gjorde man inte själv, det fanns människor för det jobbet, och fort gick det, plötsligt hade jag en helt ny outfit, sen var det bara att ta ett djupt andetag, och gå upp på scenen igen.

Herregud vad jag kände mig som en prinsessa på Scalateatern. Min första modevisning. Och jag fick vara hon i slutet, med den vackraste svarta stora prinsessklänningen ever. Och inte nog med det, hela teatern släcktes ner och min klänning som hade belysning i sig lös upp. Där gick jag, supernervös över om jag skulle snubbla på kabeln i mina vändningar, men jag klarade det. Alla aploderade och 13 åriga Nicci har nog aldrig känt sig så vacker. Så här såg mina helger ut i min tonår. Modevisningar, gå på castings, få diplom 4 gånger i rad för den person som har gjort störts framsteg på modellskolan. När min lärare säger att "det är en tjej här i gruppen som Stockholmsgruppen vill träffa och skriva kontrakt med" Nicci. Ehh, jag? Sveriges största modellagentur vill ha , mig? Pressen på mig själv blev för hög, dels tog min "modellkarriär" för mycket tid från min vanliga skola, då jag gick modellskola flera dagar i veckan, efter min skola, och helgerna bestod av allt en modell får uppleva. Det blev för mycket och där avslutade jag min modellkarriär, precis när den skulle nå toppen. 

Pirret innan man går ut på scenen och ser alla tusentals människor är sjukt nervöst, sen måste man bara göra det, ta steget upp på scen, tankarna snurrar, snubbla inte, gör inte bort dig, trilla inte, ramla inte av. För det skulle vara så typiskt mig. Haha. 

Sminkkurser gick vi även på, jag fick vara modellen där och det gjorde mig absolut ingenting, älskar att bli sminkad. Jag fick lära mig vilket smink som passar på mig, naturligt smink och det kör jag på än idag, dels tycker jag det är så tråkigt att sminka mig men vill ändå ha lite smink, 10 minuter lägger jag på det som mest. Och läppstift går helt bort, dels blir det to much för mitt utseende, dels tycker jag bara att läpparna blir torra. Ibland kan jag leka med det, för någon bild men tar snabbt bort det igen. Ett tips är att använda rött läppstift till svartvita bilder. Det hade vi när vi tog bilder. Oj vad jag babblar på nu. Ett roligt och intressant kapitel i mitt liv. Hur kul vi hade bakom scenen, hur pirrigt det var att vara på scenen. Böckerna man hade på huvudet för att lära sig balans med högklackat, hahaha. Och lära sig att gå i det. I dag går jag sällan i högklackat. Hemligheten är att det inte är så bekvämt, och bilder man ser på folk, tro mig, efter bilden byts det till bekväma skor. Men ett par riktigt bekväma högklackade har jag faktiskt ägt i mitt liv, oj vad slitna dom var när jag till slut insåg att jag måste kasta dom... Det var en sorg. 

Lite om några av mina kapitel här i livet. Nu ska jag äta lite lunch, kolla på en film och sedan bege mig till jobbet som undersköterska. Åh vad jag älskar att ta hand om människor, bland det bästa kapitlet i mitt liv ❤️

Kram.