Nicci

Det var ett tag sedan vi hördes här på bloggen, men jag ser att ni fortfarande tittar in, läser och lämnar era fina kommentarer, och det värmer verkligen i hjärtat. Hoppas att ni alla mår bra där ute. Nu har mörkret lagt sig som ett mjukt täcke över kvällarna, och den där svala luften påminner om att vintern står för dörren. Just därför känns det extra viktigt att skapa små stunder av värme och ro hemma, tända ljus, lägga sig under en filt, romantisera kvällarna. Och massa massa mys. 

I går fick jag en liten utmaning på jobbet, en sån där som kittlar lite i magen på förhand. Ni vet känslan när man både är förväntansfull och lite nervös på samma gång? Men det gick så bra, faktiskt bättre än jag vågat hoppas på. Jag kände mig stolt över mig själv, och det slog mig hur mycket man faktiskt växer när man vågar kliva ur sin komfortzon. Varje gång man gör något nytt, något som känns lite skrämmande, lär man känna sig själv på ett djupare plan. Det är i de där ögonblicken man inser att man klarar mer än man tror, och det bygger en trygghet som sitter kvar.

I dag har dagen handlat om Albert, min underbara fyrbenta vän som alltid får mig att le, oavsett hur trött jag än är. Det blev två playdates i en hundrastgård mitt i stan, och bara det blev ett litet äventyr i sig. Bussresan, alla nya dofter, nya miljöer, nya vänner. Först lekte han med en livlig hanvalp, och sedan hade han fullt upp med en charmig tik. Det var så roligt att se hur de jagade varandra, snurrade runt i glädje och bara var helt i nuet. Albert var fantastisk, trygg, nyfiken och så otroligt social. Jag kunde inte låta bli att känna en sådan tacksamhet över att få ha honom i mitt liv. Mitt hjärta.

Efteråt åkte vi vidare till ett boende där jag träffade min nya huvudman för första gången. Det blev ett varmt och speciellt möte. Jag skojar inte när jag säger att nästan 40 personer stannade oss längs vägen för att hälsa på Albert. Folk ville klappa honom, berömde hans lugn och frågade om han var utbildad vårdhund. Det var så fint att se hur hans närvaro spred glädje och ro. Det är verkligen något magiskt med hur djur kan öppna människors hjärtan, utan ord. 

Själva mötet gick jättebra. Det är alltid något särskilt med att få sätta ansikte och röst till en människa man tidigare bara mött genom papper och dokument. Att få höra livshistorier, drömmar och minnen, det är en påminnelse om att varje individ bär på en berättelse värd att lyssna till. Jag ser verkligen fram emot att lära känna den här personen bättre och att få göra mitt bästa för att bidra till ett värdigt, tryggt och meningsfullt liv.

När vi kom hem i eftermiddags kände jag hur tröttheten började smyga sig på, men också ett lugn. Det blev soffläge, några tända ljus, en julfilm i bakgrunden och regnet som smattrade mot fönstret. En sådan där kväll när man bara får vara, känna sig nöjd och låta dagen landa.

Till sist vill jag säga tack, tack för all kärlek ni visar, och för alla underbara kommentarer om Albert. Varenda ord betyder mer än ni tror. Ni påminner mig om att det finns så mycket värme och omtanke där ute, även i det digitala rummet. 🤎 Ta hand om er själva, njut av novembermysen och glöm inte att ge er själva lite beröm också, ni växer ni med, varje dag.

Nu ska jag hänga lite tvätt och sedan sätta på kvällens andra film. Och i går fick jag ytterligare ett mejl från de som har hand om castingen till det där dejtingprogrammet jag har tjatat om. Mer om det i nästa inlägg.

Kram.