Det hjärtat vill ha, vill hjärtat ha ❤️
Tidigare idag pratade vi, och efteråt sjönk jag ner i soffan. Jag slumrade till, bara en kort stund, men vaknade upp med en ovanlig känsla i kroppen. En sorts mjukhet, som om hela jag blivit insvept i bomull. Ett lugn. Och mitt hjärta sa, nästan viskade: "nu är du redo. Redo att möta någon, redo att släppa in."
Det var inte en känsla av brådska eller en oro över ensamhet, snarare tvärtom. Som om min kropp äntligen ställde in sig på samma våglängd som mina drömmar. Och i det ögonblicket kunde jag nästan känna doften av framtiden, se skymten av den där personen jag ännu inte mött, men som redan känns så självklar i mitt hjärta. Någon jag vill älska, någon som älskar tillbaka, lika mycket, lika djupt.
Jag längtar efter samtalen som aldrig tar slut, efter skratt som bubblar hela vägen ner i magen, efter en tystnad som känns trygg i stället för tom. Jag längtar efter någon som är både min bästa vän och min passion, någon jag inte kan få nog av. Drömmar, passion, närhet, ärlighet, lojalitet, kärlek, allt det som gör livet större. Den där känslan av att sakna någon redan innan de lämnat rummet.
Men i min längtan finns också en trygghet. För jag är inte rädd för ensamheten längre. Jag har funnit kärleken till mig själv, till mitt liv, till det jag har byggt upp. Det är en kärlek som känns stadig, som bär mig. Jag vet att jag är hel som jag är, även om det saknas en sista pusselbit. Och just den insikten är kanske bland det vackraste jag någonsin fått uppleva.
Jag älskar att romantisera vardagen. Att skapa små ögonblick av magi i det vanliga. Jag älskar livet jag format, de små ritualerna, enkelheten som blir rik när jag tillåter mig att verkligen se den.
Som ikväll. Jag kom nyss hem från en lång promenad med Albert. Två timmar där världen långsamt förändrades runt oss. Poddar i öronen som fick tankarna att dansa, den krispiga luften som rensade huvudet, skymningen som mjukt förvandlades till kväll. Gatlampor som tändes en efter en, som små hjärtan av ljus längs vägen. Jag älskar hur hösten förvandlar det enkla till något poetiskt. Hur mörkret aldrig känns kallt, bara omslutande.
Hösten är, för mig, den mest romantiska tiden av året. Det är som om varje löv som faller bär med sig en påminnelse om att förändring kan vara vackert. Att det vi längtar efter inte behöver stressas fram, det kommer när tiden är rätt. Och kanske är det just därför jag den här kvällen känner ett ovanligt lugn i mitt hjärta.
Jag vet att kärleken väntar någonstans där framme. Och tills dess… lever jag. Älskar mitt liv, precis så som det är ❤️
"Det hjärtat vill ha, vill hjärtat ha.
Det är så enkelt och samtidigt så oändligt komplicerat. För hjärtat väljer inte med logik, inte med förnuft. Det väljer inte efter listor, krav eller måsten. Det väljer när det känner igen något, en ton, en doft, en blick, en värme,som väcker något inuti, något som inte kan förklaras.
Mitt hjärta vill ha närhet, men inte bara i kroppar som möts. Det vill ha närhet i själen. Någon som ser mig, på riktigt, inte bara ytan, inte bara fasaden jag ibland bär. Någon som märker när mitt leende skaver och som inte blir rädd för det. Någon som vågar stanna kvar även i det mörka, för att förstå att kärleken inte är att fly från svårigheter, den är att hålla varandra hårdare just då.
Mitt hjärta vill ha ärlighet. Den råa, nakna, ibland obekväma ärligheten. Inte ord som smeker öronen men lämnar själen hungrig, utan ord som känns. Även när de bränner. Även när de skaver. För ärlighet är kärlekens puls, utan den dör något mellan oss.
Mitt hjärta vill ha passion. Inte bara i kyssar som stjäl andan, utan i livet tillsammans. Passion i samtalen, i skrattet, i drömmarna vi bygger. Det vill ha den där elden som gör att man längtar hem bara för att få höra rösten, för att känna huden, för att bara finnas nära. Passionen som gör att vardagen blir extraordinär.
Mitt hjärta vill ha trygghet. Inte en trygghet som kväver eller håller fast, utan den sortens trygghet som låter mig växa. Som viskar: "du är fri, men du är också älskad, och jag finns här, alltid." Den där känslan av att världen kan rasa, men så länge handen finns i min så står vi kvar.
Mitt hjärta vill ha lojalitet. Inte för att det är en regel, utan för att det är självklart. En lojalitet som inte behöver testas, för att den redan finns som en grundton i allt vi gör. Som säger: "jag väljer dig, varje dag."
Och mitt hjärta vill ha närhet i det lilla. En blick över middagsbordet som säger mer än tusen ord. Ett skratt i mörkret när man borde sova. En hand som stryker över ryggen bara för att påminna om: "jag är här."
Det hjärtat vill ha, vill hjärtat ha. Och kanske är det så att man inte behöver förstå varför. Det är inte logik. Det är inte planering. Det är en stilla viskning som växer till ett dån: det här är rätt.
Kärlek, för mig, är inte bara ett ord. Det är en plats, en känsla, ett hem. Ett hem som inte sitter i väggar eller tak, utan i en annan människa. Och en dag, när hjärtat får som det vill, hittar man dit ❤️"
Kram.
