Nicci

Det är nästan orättvist. När man sitter mitt emot en av sina bästa vänner, med ett glas vatten i handen och hjärtat fullt av skratt, känns det som att tiden smälter bort. Två timmar blir till två minuter. Plötsligt är kvällen slut, och man står där på trottoaren i den svala kvällsluften och kramas hejdå, men egentligen vill man bara stanna kvar, pausa allt, och låta samtalet fortsätta i all oändlighet.

Det är något magiskt i att få ta igen tid med någon som verkligen känner en. Någon som ser igenom alla fasader, alla försök att låtsas att man har koll på livet. Och ändå älskar en precis som man är.

Men varje gång jag kommer hem efter sådana kvällar, väcks något djupt inom mig. En längtan. En tomhet. En mjuk, men envis känsla som viskar, Jag vill dela mitt liv med någon.

Inte barn, inte något färdigmålat livsmål, utan kärlek. En pojkvän. En bästa vän med passion. Någon att skratta med tills tårarna rinner, någon vars trötta andetag jag kan lyssna till när natten är tyst. En hand att hålla i. En famn som känns som hemma.

Jag längtar efter den där tryggheten som inte kväver, utan bara finns där. Någon som vill veta allt, inte bara det fina, utan det svåra, det trasiga, det verkliga.

Men var finns han?

Var finns han som vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom?

Ibland känns det som att jag lever i fel tid. Som att världen har tappat greppet om vad kärlek egentligen är.

Jag använder inga dejtingappar längre, de gör mig mest tom. Allt känns ytligt, snabbt, flyktigt. Det är som att alla jag möter redan tittar över min axel efter nästa bättre alternativ.

Jag saknar den tiden när kärlek växte långsamt. När man ringde varandra bara för att höra rösten. När man såg någon på riktigt, utan filter, utan fasad.

Killar idag. Vad ska man säga.. eller kanske människor generellt, de verkar vilja ha allt, men vågar inte känna något. Småtjejer, flörtande med fler, de har en tjej hemma men träffar andra... jag vill inte ha en pojke, utan en lojal stabil man. 

Jag vill ha något äkta. Något som inte bara handlar om attraktion, utan om själar. Om två människor som vill växa ihop. Som väljer varandra, varje dag.

Jag vet att jag inte gör det lätt för mig heller. Jag gnäller över att jag inte hittar någon, men om jag ska vara helt ärlig, jag ger inte heller någon en chans längre. Jag är trött. Lite rädd, kanske.

Men jag har sett att det fortfarande finns hopp. Mina bästa vänner är beviset på det, de har hittat kärlek som är både trygg och passionerad. Kärlek som känns vuxen men ändå levande. Det finns guldkorn där ute.

Frågan är bara, hur hittar jag mitt?

Kanske handlar det inte om att leta, utan om att våga. Att öppna sig, trots att man riskerar att bli sårad. Att våga tro att kärleken faktiskt fortfarande finns, även i den här snabba, digitala världen där allt är så tillgängligt att man hela tiden letar istället för att se det man har. 

För någonstans där ute finns han kanske?

Kanske sitter han också just nu och undrar var jag är.

Och kanske, en dag när jag minst anar det, möts våra vägar.

Inte för att vi letade efter varandra, utan för att vi båda slutade springa, och äntligen stod still tillräckligt länge för att se varandra, på riktigt.