För vem lever vi för?
Det låter som en enkel fråga, men den bär på något djupt, nästan existentiellt.
För vem lever du ditt liv? För dig själv, eller för alla andra?
Det självklara svaret borde vara: "Jag lever för mig."
Men när vi stannar upp och verkligen känner efter, hur ofta är det egentligen sant?
Vi lever i ett samhälle som är fullt av osynliga manus. Manus som säger hur ett "riktigt" liv ska se ut. Skaffa en utbildning. Klättra i karriären. Hitta en partner. Köpa ett hus. Skaffa två barn, gärna en pojke och en flicka. Res ibland. Jobba hårt. Var effektiv. Var glad, hela tiden. Och framför allt, passa in.
Vi matas med den här bilden redan som barn. Vi ser den i filmer, hör den i samtal, känner den i förväntningarna som sipprar in i varje vardagligt "När ska du…?" eller "Men tänk om du ångrar dig?". Och mitt i allt det där, i bruset av alla måsten och borden, försvinner ofta den viktigaste rösten, vår egen. När stannade du senast upp och lyssnade på dig själv? Jag menar verkligen lyssnade. Inte på vad som låter bra, inte på vad som förväntas, utan på den där lilla rösten inom dig som viskar vad du egentligen längtar efter.
Vad gör dig lycklig, på riktigt?
Inte vad som ser ut som lycka på Instagram. Inte vad andra säger att du borde känna. Utan den där känslan som bubblar upp inifrån när du bara får vara du, utan filter, utan fasad.
Vi pratar ofta om lycka som något man uppnår. Men jag tror lycka är något man skapar, genom att leva på sitt sätt, även när det går emot strömmen.
Det kräver mod. Mod att stå kvar när andra höjer på ögonbrynen. Mod att säga: "Det här är mitt liv, och jag väljer att leva det på mitt sätt." Att våga stå utanför normen
Jag vet hur det känns att leva ett liv som andra ifrågasätter. Jag har hört det så många gånger, "Men du måste ju skaffa barn, det är ju livets mening!" Som om meningen med livet vore universell. Som om alla vore skapta för att leva på exakt samma sätt.
Jag har fått försvara mitt val gång på gång, inte för att jag vill provocera, utan bara för att jag väljer annorlunda. Jag vill inte ha barn. Det är inte en fas, inte något jag kommer "ånga mig" kring, utan ett medvetet val, grundat i vad jag vet om mig själv.
För vissa är föräldraskap det största i livet. För andra är det inte det. Och båda valen är lika värdefulla, lika sanna. Det samma gäller alkohol.
Jag har aldrig haft något behov av att dricka, ändå har jag fått höra hur "tråkig" jag är som inte dricker, men då kan jag ställa frågan, måste du dricka för att ha kul?.Jag har alltid haft roligt, på mitt sätt. Jag älskar skratt, dans, samtal, musik, men inte i dimman av berusning. Jag vill känna allt, vara närvarande, uppleva livet nyktert och äkta. Och nej, det gör mig inte tråkig. Det gör mig bara jag.
Att leva för sig själv är inte själviskt, det är självrespekt. Många förväxlar att leva för sig själv med egoism. Men det är raka motsatsen.
Att leva för sig själv betyder att du vågar stå i din sanning. Att du ger dig själv tillåtelse att må bra, att växa, att blomstra på ditt sätt. Och när du gör det, när du lever i samklang med vem du verkligen är, då inspirerar du andra att göra detsamma. Du visar att det finns fler vägar, fler sätt att leva ett meningsfullt liv.
Vi behöver fler människor som väljer med hjärtat istället för med rädsla. Fler som vågar säga, "Det där passar inte mig." Fler som lyssnar inåt istället för utåt.
Alla dessa åsikter…Det finns alltid någon som tycker. Någon som ska påpeka, ifrågasätta, kritisera.
"Varför klär du dig så?"
"Varför bor du där?"
"Varför har du inte…?"
Och vet du vad? Det säger mer om dem än om dig. För människor som mår bra i sina egna liv har sällan behov av att kommentera andras. De som sprider negativitet, dömer och pekar, gör det ofta för att de själva inte lever i linje med sina egna värderingar. Tänk hur mycket energi som slösas på att granska andras liv, istället för att leva sitt eget. Vi kunde använda den tiden till att skapa, älska, drömma, vila. Till att bara vara.
Så… vem lever du för?
Det är en fråga jag ställer till dig, men också till mig själv, om och om igen. För livet förändras. Vi förändras. Och ibland behöver vi påminna oss om vad som verkligen betyder något. När allt brus tystnar, när du slutar försöka passa in, när du bara andas...
Vem är du då?
Vad vill du då?
Och vad får ditt hjärta att slå lite snabbare, bara för att du tänker på det? Livet är för kort för att leva någon annans version av det.
Lev för dig. Våga stå i ditt ljus.
Du förtjänar att vara lycklig, på ditt sätt.
Kram.
