Nicci - Sånt fyverkeri av känslor och tacksamhet

Sånt fyverkeri av känslor och tacksamhet

Det är svårt att beskriva den här känslan. Att få provsvar som visar att kroppen fortfarande bär, trots att jag inte har tagit min benmärgsmedicin på sex veckor. Att läsa orden, se siffrorna, förstå innebörden, och känna hur världen plötsligt öppnar sig lite mer. Som om någon öppnade ett fönster i ett rum som varit kvavt länge. Luften blir klarare. Jag kan andas. En våg av lättnad, lycka, tacksamhet, tårar. Det är som ett fyrverkeri av känslor som brister ut i mig på en gång. Tack tack tack. Det finns inga ord som räcker för tacksamheten jag känner just nu.

Jag lever med en sällsynt blodsjukdom som när som helst kan bli akut livshotande. Förra året var det livshotande tre gånger. Tre gånger där livet på ett ögonblick kunde ha sett helt annorlunda ut. Min överläkare påminner mig om att nästa skov kan komma när som helst, det är som ett stilla hot i bakgrunden. Ändå vägrar jag låta rädslan ta över. Ändå fortsätter jag. För mitt hjärta älskar livet. Jag älskar livet. Och jag vill leva det fullt ut, med allt vad det innebär.

Mitt mål just nu är enkelt, men stort. Att våga resa igen. Att ta det där sista steget mot friheten som jag längtar efter. Att stå där med en biljett i handen och känna pirret i magen, nervositeten, modet, och sen kliva ombord. Att komma hem igen, trött men lycklig, med hjärtat fullt av intryck och själen lite större än innan. Det är den känslan jag längtar efter. Det där YES, jag klarade det. Jag gjorde det.

Och även om jag har rest i nästan hela världen, varit på platser jag bara drömde om som liten, så är det annorlunda nu. Sjukdomen förändrar perspektiven. Resandet har fått en ny tyngd. Det är både lockande och skrämmande, pirrigt och obehagligt på samma gång. Men som jag alltid sagt, låt aldrig rädslan stoppa dig från det liv du vill leva. Det är när det känns både läskigt och spännande som man växer. Jag vet det, för jag har gjort det förut. Jag har rest ensam. Jag har stått där på okända flygplatser med hjärtat i halsgropen, och kommit hem med nya erfarenheter, ny trygghet till mig själv, nya styrkor. Det är de ögonblicken som format mig. Och därför är mitt mål att göra det igen. Kanske till och med ensam.

Till er som läser här, ni anar inte vad ni betyder. Att ni tar er tid, att ni skriver till mig, att ni följer min resa, min kamp, mitt liv. Att ni finns där i bakgrunden, ibland tysta, ibland med ord som lyfter mig när jag själv tvivlar. Tack för att ni följer mina tankar, mina toppar och dalar, det jag väljer att dela med mig av. Jag vet inte om min blogg är så spännande, men jag vet att ni gör den levande. Ni gör den viktig. Tack för att ni låter mig få vara mänsklig här. Tack för att ni påminner mig om att jag inte är ensam.

Framtiden är oviss. Men just idag, just nu, är den vacker.

Kram.