Nicci

Det är en sådan där stilla morgon när världen känns lite mjukare. Ljuset silar försiktigt in genom fönstret, frukosten smakar extra gott, och jag känner mig... lugn. På riktigt. I går spenderade jag tre timmar ute i den friska höstluften, en långpromenad med Albert och en av mina bästa vänner. Det var så där läkande. Ni vet när man pratar om livet, skrattar åt gamla minnen och man bara känner den där tryggheten med sin bästa vän, när man kan prata om allt, precis allt.

Albert travade lyckligt bredvid, med sitt typiska lugn, och jag visste att snart skulle han åka till husse och bonusmatte. Alltid lite vemodigt att säga hejdå, även om jag vet att han har det så bra där. Efter promenaden bar det av till jobbet, och kvällarna där är verkligen min grej. Det är då jag landar, hittar fokus, och känner mig som mest levande. Hitta mig själv.

I går kväll avslutade jag också ett längre uppdrag som ställföreträdare. Det var med blandade känslor, lite sorg, men mest lättnad. I morse mejlade jag över alla viktiga nummer och information till den som tar över, och när jag tryckte på skicka kändes det som att jag symboliskt stängde en dörr och öppnade en ny, fast inte denna vecka. Äntligen får jag vända blad. Det känns nästan som att kunna andas djupare igen. 

Den här veckan ska få vara lugn. Riktigt lugn. Jag behöver det mer än jag vill erkänna. Återhämtning deluxe, som jag brukar säga, fylld av små stunder med mina närmaste, kvällar på jobbet (som jag älskar), och massor av tid till att bara vara. Det har varit tufft den senaste tiden, både med ett jobbigt fall och allt som rör min blodsjukdom. Kroppen har kämpat, och jag också. Men den här gången har jag bestämt mig, jag sätter mig själv först. Först jag, sedan andra.

Jag har precis ätit en lång, stillsam frukost. Det doftande nybakade brödet, ljusen fladdrade, och utanför fönstret infinner sig den höstliga dimman. Jag var nere på vårdcentralen tidigare i morse och lämnade mina månadsprover. Det där ögonblicket när provröret fylls och man tänker, snälla, låt allt se bra ut den här gången också. Det är så mycket hopp i något så litet. Så, håll tummarna för mig, snälla. 💜

Ikväll väntar något fint. Middag ute med en av mina bästisar, grekiskt, gott, varmt, och precis vad själen behöver. Resten av dagen då? Den är oplanerad. Jag tror jag ska krypa upp i soffan med en bok, kanske somna om en stund. Det känns lyxigt att ens ha den möjligheten, att få vila, få landa, få välja mig själv.

En hel vecka med bara mig. Bara boost. Bara stillhet.

Jag tror det är så här läkningen ser ut,  inte dramatiskt, inte stort, utan bara små, tysta stunder där hjärtat långsamt hittar tillbaka till sig själv.