Välja mig själv ❤️
Hej mina fina 🪻
Det känns nästan overkligt att den dag jag väntat på i ett helt år nu bara är några få andetag bort. Jag märker hur förväntan växer inom mig, blandat med en stilla eftertanke om allt jag har gått igenom fram till hit. Det senaste året har verkligen lärt mig något grundläggande: jag kan inte rädda alla människor. Och även om det gör ont att erkänna, så är det sanningen.
Vi bär alla våra egna val i livet. Val som formar oss, val som ibland leder oss fel, och val som inte alltid kan rättas till, oavsett hur mycket jag än önskar det. Jag kan inte stå över myndigheter, jag kan inte styra varje beslut som min huvudman fattar. Det är inte min roll, och det är inte min uppgift att bära världen på mina axlar. Jag har ofta valt att ta de allra mest komplicerade fallen, de där ingen annan riktigt vill kliva in. Och det har slitit på mig. Mer än jag kanske vill erkänna.
Men nu har jag lovat mig själv en sak, aldrig mer på bekostnad av mig själv. Jag tar med mig erfarenheten, smärtan, lärdomarna, allt, och låter det guida mig nästa gång jag väljer vem jag vill ställföreträda. För även i det mest krävande arbetet måste jag välja med hjärtat, och samtidigt skydda mitt eget.
Gårdagen var en fin dag på jobbet. Allt flöt på, jag fick fina möten och kände mig stärkt. Och i dag startade jag min morgon på bästa sätt, med mitt hjärta. Han som alltid påminner mig om att leva här och nu. Vi tillbringade timmar ute i hundrastgården, lekte, tränade och bara andades in livet. Att se hans ögon lysa när han springer fritt, när han får utforska, när han får vara helt i sin egen glädje, det är som terapi för själen.
När vi kom hem var vi båda trötta, på det där sköna sättet man blir efter frisk luft och rörelse. Nu ligger han bredvid mig, tungt sovande, med en rofylld andning som nästan vaggar mig in i stillhet medan jag betar av några jobbmejl och samtal. Jag hade först tänkt att vi skulle ta oss in till Söder idag, jag älskar att låta honom uppleva nya miljöer, nya dofter, nya möten. Men vädret spelade inte med. Regnet kommer och går. Han är så nöjd ändå, bara över att få vara med, att vi delar dagen tillsammans.
Så ser livet ut som hundmamma varannan vecka, intensivt, kravlöst och fullt av små ögonblick som betyder mer än allt annat.
Och helgen då… åh, vad jag längtar. På fredag väntar en efterlängtad tjejmiddag, med ett roligt tema som jag redan nu småler åt när jag tänker på det. Kvällen avslutas med tacos, skratt, samtal och den där känslan av att få landa bland mina tjejer. Att få catcha up, dela livet och bara vara. Det är i sådana stunder man förstår hur viktigt det är med de där människorna som påminner en om vem man är, bortom allt ansvar och alla roller.
Så här står jag nu, några dagar bort från en efterlängtad milstolpe, med hjärtat fyllt av både lärdomar och förväntan. Och även om vägen hit inte varit lätt, så känns det som att jag äntligen är på väg att välja annorlunda, välja klokare, välja varmare, välja mig själv.
Kram.
