Nicci

Jag hade planerat in två lyxiga ta-hand-om-mig-själv-dagar. Ni vet, sådana där dagar då man föreställer sig fluffiga morgonrockar, långsamma "äta favoriträtterna framför en serie" och kanske till och med en ansiktsmask som doftar cocos. Men nej då. Istället har jag jobbat från morgon till kväll i ett sånt där riktigt klurigt ställföreträdarärende. Alltså, hjärnan har gått på högvarv och jag är ganska säker på att jag bränt fler kalorier på att tänka än jag hade gjort på ett gympass.

Nu när jag äntligen kom hem har jag bara lust att dra ur kontakten till allt som heter telefon, mail och mänsklig interaktion, fram till måndag morgon. Bara andas, äta något gott och för en stund låtsas att världen klarar sig utan mig. (Vilket den förmodligen gör, men ändå.)

Och alltså, jag måste bara säga det, jag är så himla less på människors otacksamhet. Ni vet känslan när man gör allt, precis allt, plus lite till bara för att man bryr sig, och ändå inte ens får ett tack? djupt där inne känns det ändå bra. För jag vet att jag har gjort skillnad. Jag har gjort allt jag kan, och faktiskt ännu mer som kommer ur ren godhet. Det är inte alltid lönsamt, men det är meningsfullt. Och det är nog därför jag fortsätter. Jag brinner ju för att hjälpa. Även när det kostar både tid, energi och ibland pengar.

Mellan allt detta hann jag i alla fall göra något som kändes lättare för själen: umgås med min bror och hans tjej. Vi spenderade flera timmar på IKEA i går kväll, vilket jag på förhand tänkte skulle bli en snabb och målmedveten runda. Jag hade en tydlig vision: köpa en byrå. Jag såg det framför mig, hur magiskt fint det skulle bli med just den byrån i vardagsrummet. Ni vet, nästan som i reklamen. Men verkligheten, som så ofta på IKEA, ville annat. Ingen byrå följde med hem. Däremot en massa småsaker som jag inte alls hade tänkt köpa, men som helt plötsligt kändes livsnödvändiga. För helt ärligt, vem kommer någonsin ut från ikea tomhänt? Det är ju typ fysiskt omöjligt.

Så ja, mina två dagar av självomhändertagande blev kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Men jag har fått kämpa, hjälpa, skratta och bära kassar. Och kanske är det också ett sätt att ta hand om sig själv, att inse att livet inte alltid blir som man planerat, men att man ändå kan hitta små ljuspunkter i kaoset. För just dom stunderna blir återhämtningen. 

Men nu, en hel kväll, kanske utan viktiga samtal och fysiska möten blir det massor av feel good filmer, godis, chips och dipp och pjyamas. Och tända ljus när mörkret kommer. Vardagslyx. 

Kram.