Nicci

God morgon, fina ni 🪻

Planen var egentligen att unna mig en rejäl sovmorgon, men redan vid sju vaknade jag och kände mig förvånansvärt pigg, trots att jag inte var hemma förrän vid halv tolv igår kväll. På vägen hem fastnade jag i ett djupt samtal med en fin kollega, en sådan där stund som får en att glömma tid och rum. Jag blir så rörd över vilka fantastiska människor jag får arbeta tillsammans med. Det är nästan så att tårarna kommer bara av att tänka på vilken rikedom det är att omges av så mycket värme och omtanke. Tack livet, för att jag får ha det så här ❤️ tack tack tack. 

Dagen fortsatte sedan på sjukhuset där jag träffade min fysioterapeut. Vi gjorde några övningar, och jag kunde verkligen känna hur stressen sakta släppte taget från kroppen. Förra årets påfrestningar har satt sina spår, min kropp gick in i ett överlevnadsläge när trombocyterna gång på gång försvann helt och hållet, när blödningarna blev allt fler och läkarna tvekade in i det sista att operera, eftersom risken för att jag inte skulle klara mig var rätt stor. Jag minns hur jag bad till allt jag hade, och på den fjärde veckan, dagen innan operationen, vände allt. Mina trombocyter kom tillbaka och operationen ställdes in, som ett mirakel. och mot alla odds fick jag en chans till. Den tacksamheten jag känner för det går knappt att beskriva i ord.

Men kroppen bär på minnen. Och nu, när faran är över, sköljer stressen över mig som en våg. Det är tungt, ibland nästan för tungt. Jag vill inget hellre än att fortsätta framåt, men samtidigt tvingas jag bearbeta allt som hände. Jag trodde på riktigt att jag aldrig skulle få komma hem från sjukhuset. När jag väl gjorde det, efter fem veckor på SÖS, blev det nästan som en chock, jag hade hunnit vänja mig vid tanken på att inte komma därifrån. Hur ska man ens beskriva den känslan?

Allt det här har lärt mig något ovärderligt, att vara här och nu. Att våga känna, även när det gör ont. Att våga sörja, utan att fastna i sorgen. För livet är fyllt av kontraster, glädje och smärta, skratt och tårar, tillit och svek. Och allt detta är en del av att vara människa.

Det är så lätt att sätta på sig en mask och låtsas att allt är okej. Men att våga vara sårbar, våga be om hjälp, våga rida igenom stormen i stället för att försöka hoppa över den. För förr eller senare kommer den ändå ikapp.

Att våga känna är att börja läka.

Och att läka är att våga känna.

De vet inte när min blodsjukdom ger skov igen, kanske kommer jag att bli opererad, kanske inte, kanske svarar jag på behandling nästa gång fort, kanske inte. Kanske blir sista steget cellgifter, kanske inte. 

Hur det än går så är jag iaf här nu. Nu är jag här. Och får uppleva så mycket fantastiskt i livet. Och framförallt alla otroliga människor. Det finns så otroligt mycket ondska, men det finns otroligt mycket kärlek också hos människor. 

Den här blyga tjejen insåg i går hur mycket jag verkligen älskar att lära ut och ta hand om nya människor. Och att lära känna människor, jag har alltid varit extremt frågvis av mig, jämt och att få människor att känna sig välkomna. Men att jag älskar det så här mycket, wow. Då tänker jag direkt på min mamma, för det var en av hennes absolut största egenskaper. Herregud vilken förmåga hon hade. Min förebild. 

En otroligt bra dag som jag i efterhand reflekterar över, som varje dag, vad kunde jag göra bättre, hur gick allt osv. Jag älskar att bli en ännu bättre version av mig själv. Hela tiden. Lära mig, utvecklas. 

Jag ser så fram emot kvällens lärdomar och utmaningar på jobbet ❤️ att få arbeta med människor är livet. Älskar det. Det får mig att på något sätt vara mig själv ännu mer. 

Kram.