Nicci

Jag är lite wordless just nu. Jag har tappat lite av det jag trodde på mest, som är en stor del av mig själv. Och jag letar för fullt efter varje bit. Varje ord. Varje del av mitt hjärta. Jag vill kunna tro på ord. Men hur ska man kunna göra det? När man får uppleva lögner? 

Jag kanske tror för mycket på människor. På ord. På kärlek. Jag vill så innerligt tro på människors goda ärliga avsikter. Så mycket. Att jag till slut hamnar i det tillstånd jag fasar för mest. Att tappa hoppet på den här generationen av kärlek. Och framförallt, att om jag någonsin kommer att hitta kärleken. Den del som är mig. Fylld av kärlek. Och det gör så jäkla ont. För kärlek mellan människor är det absolut bästa och finaste jag vet, genuin, äkta, sårbar och ärlig kärlek. Den där kärleken som förtrollar, ger en bubblig känsla och som saknar en, hela tiden. 

Jag får höra så mycket, att folk stannar bara för att det är så, inte av kärlek, mer bara för att de inte klarar av att lämna, bara för att ha någon. Folk flörtar och söker närhet med andra medan det finns en pojk, eller flickvän där hemma. Folk tror inte på kärlek längre.. För hur beter sig människor mot hjärtan idag. 

Ibland ser jag kärleken. I morse när jag och Albert gick en långpromenad stod ett par och kramades länge på en brygga och såg så förälskade ut. Då fick jag lite hopp. Inte för mig själv. Men för kärleken mellan andra. Att det finns guldkorn där ute. Det finns fortfarande genuin förälskelse mellan två människor. Hon var jag. 

Jag vill ha det, så mycket. Och jag försöker att hitta dit igen. Att våga tro på kärlek, och ord. Jag gillar absolut inte när hjärtan krossas medvetet. Det gör mig så ont. 

Jag har varit lite wordless i veckan. En förvirrad hopplös romantiker. Med en sorg i sitt hjärta. En berg och dalbana med så mycket känslor. 

Massa massa kramar till er mina fina läsare 🤗