Nicci

Kanske läser du detta nu.

Kanske ligger du där i mörkret, i stillheten, med tankarna svävande någonstans långt borta, och ändå nära.

Du läser.  Och jag skriver.

Mina ord sträcker sig genom natten, genom allt det okända, och söker sig fram till dig.

Jag vet inte vem du är.

Inte än.

Men jag bär dig redan i mitt hjärta, som om du alltid funnits där.

Som om ditt skratt redan är inristat i min själ, som om din röst redan ekar i mitt inre.

En dag möts vi.

Jag vet det, även om jag inte vet hur.

Kanske i förbifarten, ett kort möte där tiden plötsligt stannar.

Kanske i en blick som dröjer sig kvar för länge för att vara en slump.

Ett enkelt hej. Ett hej tillbaka.

Och i den stunden kanske allt börjar.

Kapitlet om oss.

Jag längtar efter den dagen.

Jag längtar efter dig på ett sätt som bränner, på ett sätt som stillar, på ett sätt som känns större än ord.

Och kanske, kanske längtar du också efter mig.

Kanske känner du samma tomhet ibland, samma rop i bröstet, samma känsla av att någon där ute väntar.

Att jag väntar.

När vi möts vill jag ge dig mitt hjärta, utan tvekan, utan rädsla.

Jag vill att du ska hålla det varsamt, som om det var gjort av ljus och glas, men också av styrka och tro.

Och jag lovar,  jag ska bära ditt hjärta med samma omsorg.

Som något heligt. Som något jag aldrig vill släppa.

Tills dess skriver jag.

Tills dess drömmer jag.

Tills dess sänder jag dessa ord, som en viskning i natten, som en bön till stjärnorna.

Må de hitta vägen fram till dig.

Må de tala om för dig att jag väntar.

På oss. 

Till dig, min framtida favoritperson ❤️