Nicci

Det är påskdagar igen, och allt bara går i ett. Dagarna flyter nästan ihop, som om tiden inte riktigt stannar upp för att låta en hinna känna efter. Samtidigt sitter jag där, mitt i allt det där tempot, och inser hur mysigt jag faktiskt har det. På jobbet, med mina vänner och kollegor, skratt som kommer utan ansträngning, små stunder av gemenskap som värmer mer än man kanske tänker på i stunden.

Det är en speciell känsla, att kunna vara mitt i något som är fint  och samtidigt känna en stillsam saknad efter något annat.

För parallellt med allt det där fina i nuet, så smyger sig tankarna bakåt. Till hur påsken var förr.

Jag tänker på barndomen, och hur allt kändes så självklart då. På Söder, där gatorna nästan levde under påsken. Det var inte något man planerade, det bara var. Påskkärringar överallt, små grupper av barn som sprang runt med färgglada kläder, sjalar knutna under hakan och kinder målade röda. Vi var en del av det där, fullt ut.

Vi satt i timmar och ritade våra påskkort. Inte för att det skulle vara perfekt, utan för att det var viktigt. Varje streck, varje färg, varje liten detalj betydde något. Och sen gick vi runt, knackade dörr, med en blandning av nervositet och förväntan i kroppen. Räckte fram våra kort och möttes av leenden, ibland skratt,  och så den där efterlängtade belöningen i form av godis som landade i hinken.

Det var så enkelt. Och samtidigt så stort.
En hel dag kunde fyllas av det där. Inga måsten, inga tider att passa, inget som drog en vidare. Bara nuet, rakt av.
Och hemma… björkriset på köksbordet, pyntat med fjädrar i alla möjliga färger. Det stod där som en självklar del av påsken, som om det alltid hade funnits och alltid skulle finnas. Doften av mat som hörde högtiden till, ljudet av bestick mot tallrikar, röster som blandades i skratt och samtal. Människor runt bordet.

Man reflekterade aldrig över att det kunde förändras. Varför skulle man? Det var ju bara så det var.

Men livet har sitt sätt att röra på sig, oavsett om man är redo eller inte.

Sakta, nästan omärkligt, började allt skifta. Barndomen gled över i tonårstid. Nya prioriteringar, nya relationer, nya sätt att fira, eller ibland inte fira alls. Påsken blev något annat. Inte sämre, inte bättre, bara annorlunda.

Man skapade nya traditioner, ibland med vänner, ibland i relationer. Nya skratt, nya minnen. Och det är klart, allt har sin charm. Varje fas i livet bär på något unikt, något som inte går att återskapa på exakt samma sätt igen.

Men ändå.

Ibland stannar jag upp och undrar, när gick det så fort?
När slutade man vara barnet med godishinken i handen, och blev personen som försöker få ihop vardagen, planera livet, hinna med allt? Det är inte en tydlig gräns, ingen dag man kan peka på. Det bara händer. Kapitel byts ut medan man är upptagen med att leva i dem.

Och kanske är det just det som gör det så överväldigande ibland, att man inte alltid hinner förstå förändringen förrän den redan har skett.

Det är först nu, när man blivit lite äldre, som man verkligen börjar känna tyngden, och värdet, av minnen. Inte som något sorgligt i första hand, utan som något som faktiskt betyder något på djupet.

Tiden man haft.

Människorna man fått dela den med.
Allt det där som en gång var så självklart att man inte ens tänkte på det.

För sanningen är ju den, hur självklar den än låter,  vi har inte oändligt med tid. Inte med varandra, inte i de olika rollerna vi har i livet. Människor kommer in i ens liv och stannar olika länge. Vissa är där genom flera kapitel, andra bara genom ett.
Och det är lätt att i efterhand önska att man hade förstått det mer då. Att man hade stannat upp lite oftare. Lyssnat lite mer. Kramat lite längre.

Men samtidigt, man gjorde så gott man kunde, utifrån den man var då.

Och kanske är det också viktigt att komma ihåg.
Det finns något både sorgligt och otroligt vackert i allt det här.
Sorgligt, för att man ibland vill stanna kvar i det som varit. Hålla fast vid de där stunderna som formade en.
Vackert, för att man faktiskt har fått uppleva dem. För att de finns kvar, som en del av en själv.

Och mitt i alla de där tankarna försöker jag landa i något annat också,  i det som är nu.
För här och nu finns också något fint. Även om det ser annorlunda ut.
Skratten på jobbet. De små ögonblicken av gemenskap. Känslan av att ändå ha människor runt sig som betyder något, även om rollerna ser annorlunda ut än förr. Nya minnen som formas, ofta utan att man märker det i stunden.
Kanske är det just det som är livet.
En ständig rörelse mellan då, nu och sen.
Mellan det man saknar och det man har.
Och kanske handlar det inte om att välja det ena eller det andra, utan om att låta allt få finnas samtidigt.

Att få sakna.
Att få minnas.
Att få vara tacksam.
Och samtidigt fortsätta framåt.

Så mitt i allt, mellan storstädning, jobbpass och livets tempo  försöker jag stanna upp lite mer. Ta in det som är, även när det går fort. Försöka förstå att även den här tiden, precis just nu, en dag kommer vara något jag ser tillbaka på.

Ett minne.
En känsla.
En tid som också hade sin charm.

Och kanske är det just det som gör allt lite lättare att bära, att veta att inget varar för evigt, men att det heller aldrig försvinner helt.

Det lever kvar, på sitt sätt.

Nu ska jag fortsätta storstädningen här hemma, innan det är dags att bege sig till jobbet.

Kram.