Ett sista samtal.
I morse när jag vaknade såg jag att jag hade ett missat samtal från Södersjukhuset klockan 02.14. Det var som att hela kroppen stannade upp. En sån där isande känsla som börjar i magen och sprider sig ut i armarna. Jag hann knappt tänka klart innan illamåendet kom, och tankarna började rusa åt alla håll samtidigt. Man vet liksom. Innerst inne vet man när något inte står rätt till.
Jag försökte intala mig själv att det kunde vara något annat. Att det kanske inte alls var så farligt. Men någonstans fanns en tyst visshet som bara växte ju mer tiden gick.
Klockan 06.00 ringde jag till SÖS. Jag kopplades runt, från röst till röst, som om världen fortsatte snurra precis som vanligt medan min egen hade börjat spricka. Till slut hamnade jag rätt. Och så kom orden.
Ett dödsbesked.
En människa som har funnits i mitt liv i fyra års tid. En röst jag hört ca 4 gånger i veckan, nästan som en självklar del av vardagen. Någon jag pratade med så sent som igår eftermiddag. Och bara några timmar senare… så finns hon inte längre.
Hur kan en människa bara försvinna ur ens liv över en natt?
Jag tror att jag fortfarande är i chock. Det är som att verkligheten inte riktigt hunnit ikapp. Ena stunden känns allt tomt, som ett vakuum där ingenting riktigt når fram. I nästa stund sköljer känslorna över mig så starkt att det nästan gör ont att andas.
Det är så märkligt. Att ha någon som är så närvarande i ens liv, i samtal, i tankar, i små vardagsögonblick och plötsligt finns det bara… en tystnad. Telefonen som inte kommer ringa. Meddelandet som aldrig kommer. Rösten som jag aldrig mer får höra.
Jag blir så berörd av människor. Av relationer. Av det där osynliga bandet som knyts mellan två personer över tid. Och kanske är det just därför det gör så ont. För när någon försvinner, så försvinner inte bara personen utan också alla de där stunderna man trodde man skulle få fler av.
Man vet verkligen aldrig när något är för sista gången.
Sista samtalet.
Sista skrattet.
Sista gången man säger “vi hörs sen” utan att förstå att det inte finns något “sen”.
Det är först efteråt som de där sista gångerna spelas upp, om och om igen. Som om hjärnan försöker förstå. Som om hjärtat försöker hålla kvar det som redan är borta.
Jag var liksom den här personens person. Någon hon ringde till, någon hon delade sina tankar med, någon som fanns där. Och nu… finns inte den rollen längre. Det gör ont på ett sätt som är svårt att sätta ord på.
Och mitt i allt detta finns en sorg, men också en stilla påminnelse om hur skört livet är. Hur viktigt det är att ta vara på de där samtalen, de där mötena, de där kramarna, även när de känns helt vardagliga.
För en dag är de inte det längre.... 🕊
Kram.
