Hej ❤️
Hej fina ni
Jag har inte kunnat blogga på flera dagar, och det har egentligen inte handlat om brist på tid, utan om att orden inte riktigt har velat komma. Tankarna och känslorna har snurrat runt i huvudet i ett enda virrvarr, och ibland har det känts omöjligt att få ner något alls.
Det har hänt en skitjobbig sak som just nu tar upp så mycket av mitt inre. Så mycket tankar, rädsla, oro och tårar. Det är som att befinna sig i ett konstant pendlande mellan hopp och förtvivlan. Verkligheten känns så overklig att man bara vill vakna upp och inse att allt varit en mardröm. Nu nu nu. Direkt. Bara få andas ut.
Det är märkligt hur livet kan vara så samtidigt, så skört och så vackert på en och samma gång...
Mitt i allt det svåra finns det ändå små stunder som får en att orka vidare. Små ögonblick som håller en uppe när marken känns ostadig. Stunder med människor man älskar. Närhet. Ett skratt mitt i tårarna. En kram som säger mer än ord. De där små sakerna blir plötsligt allt.
Och det får mig att tänka så mycket på tiden. För tiden är verkligen det finaste vi har. Det dyrbaraste. Något vi så lätt tar för givet när vardagen bara rullar på, tills något händer som får en att stanna upp och inse hur skört allt är. Hur mycket det betyder att få vara nära dem man älskar. Att få sitta kvar lite längre vid bordet. Att ringa det där samtalet. Att hålla om någon en extra sekund.
Veckan hittills har faktiskt också haft sina mjuka, fina stunder.
I går hade jag en toppenkväll på jobbet, och det gjorde gott för hjärtat att få fokusera på något annat en stund. När vi gick ut efter jobbet möttes vi av en helt magisk solnedgång och fågelkvitter.
Sådana stunder betyder mer än man tror.
I dag har jag och Albert varit med en av mina bästisar och hennes lilla son som snart fyller ett år, och det har varit en så otroligt mysig dag. Att få vara nära vänner, se barnens små uttryck, höra deras skratt och bara vara i det enkla…
I går hann jag också med en långlunch med tre i familjen (som ni vet har jag en stor familj), och bara det gjorde mig så glad. Jag uppskattar sådana stunder så mycket mer nu. Vi satt länge, pratade, och jag åt köttfärslimpa, och alltså, så gott. Jag lagar väldigt sällan mat själv, det blir mest kyckling eller lax med sallad för min del, så riktig husmanskost kändes nästan som ren comfort food för själen.
Det är märkligt hur något så enkelt som en lunch, ett samtal eller en solnedgång kan kännas som medicin när livet gör ont.
Jag försöker hålla fast vid det just nu. Vid det fina som finns mitt i det tunga.
Och kanske vill jag bara skicka med er det i kväll, håll lite extra hårt i dem ni älskar. Ta vara på tiden. Säg det där ni tänkt säga. Skjut inte upp omtanke. Livet är så oförutsägbart, och vi vet aldrig vad morgondagen bär med sig.
Jag önskar er en riktigt mysig tisdagskväll. Ta hand om er själva och varandra.
Kram.
