Nicci

Hej fina ni 💕

Nu var det verkligen ett tag sedan vi hördes här inne. Jag vet inte riktigt var dagarna tog vägen, men de senaste dagarna har varit intensiva på så många sätt. Ni vet sådana perioder när allt bara händer på en och samma gång, både det som är planerat och det som bara… dyker upp. Men nu börjar saker landa igen, och det känns faktiskt otroligt skönt. Jag är klar med det jag skulle göra.

Samtidigt har det varit något konstigt med orden. Jag har liksom inte riktigt fått fram det jag velat säga. Så många gånger jag har satt mig ner för att skriva, börjat, suddat ut, skrivit om, känt “nej, det här är inte rätt”, och så raderat allt igen. Det händer väldigt sällan för mig. Jag menar, jag har ju ändå bloggat i stort sett varje dag i tjugo år. Det är helt sjukt när man tänker på det. Orden brukar alltid finnas där Men ibland är det som att de bara… gömmer sig.

På tal om tjugo år, jag kom att tänka på en helt annan sak häromdagen. Mitt körkort. Nästa år är det tydligen dags för tjugoårsjubileum. Hur är det ens möjligt? I mitt huvud var det typ fem år sedan jag tog det. Okej… nitton då. Men ärligt, det känns verkligen som nyss. Jag minns fortfarande känslan när jag klarade uppkörningen, friheten, nervositeten, allt. Och nu är det snart dags igen, för tredje gången att förnya det. Herregud. Tiden alltså… den bara springer iväg.

Men mitt i allt det där så har något annat också börjat smyga sig på rejält, den där känslan av vår. Ni vet den där pirriga, känslan i kroppen som nästan inte går att sätta ord på. Jag känner mig så lugn på ett sätt som jag inte gjort på länge. otroligt glad. Och samtidigt väldigt pirrig. Som att något fint är på väg.

Jag ser fram emot så enkla men ändå så värdefulla saker. Som planer med mina tjejkompisar, spontana kvällar, skratt som gör ont i magen, att bara få vara tillsammans. Jag längtar efter att sitta ute, insvept i en gosig filt, med solen som sakta går ner och värmer sådär lagom mycket. Kanske på en uteservering med något riktigt gott att äta, ett glas cola i handen och den där känslan av att man inte vill att kvällen ska ta slut.

Jag ser också fram emot att fortsätta utvecklas, både på jobbet och som person. Att utmana mig själv lite mer, våga ta steg som kanske känns lite läskiga men som innerst inne känns rätt. Och samtidigt ge mig själv utrymme att bara vara, utan att alltid behöva prestera på topp. fast det kommer jag ju alltid att göra.. I allt jag gör.. 

Och så har vi min lägenhet. Alla små projekt som väntar. Ni vet när man har en vision i huvudet om hur man vill att det ska kännas, inte bara se ut. Jag längtar efter att få fixa klart, göra det där lilla extra, skapa en plats som verkligen känns som hemma på riktigt.

Det är som att jag är i en fas där mycket håller på att falla på plats, även om allt inte är färdigt än. Och kanske är det just det som är så fint, att vara mitt i processen, mitt i livet, med allt vad det innebär.

Jag hoppas ni mår bra, var ni än är just nu. Och att ni också kan känna av den där lilla vårkänslan.

kram.