Nicci

Hej fina ni 💜

 

I dag är en sådan där dag som jag önskar att jag kunde hoppa över i kalendern. En dag som fortfarande känns overklig, trots att det har gått flera år. En dag som kroppen minns på ett sätt som jag inte kan styra över.

 

För några år sedan var det här den sista dagen jag pratade med min mamma. Den sista dagen jag fick höra hennes röst. Den sista dagen jag fick krama henne och känna hennes armar runt mig. Den sista dagen hon pussade mig på kinden.

 

Och jag minns det så tydligt.

 

Det var inget märkvärdigt samtal. Inga stora ord. Ingen av oss visste att det skulle vara sista gången.

 

Jag frågade:

– Ska jag duka av bordet?

Hon svarade:

– Det behöver du inte, hjärtat.

Sedan kramade hon mig och pussade mig på kinden.

Så enkelt. Så otroligt värdefullt.

 

Om jag hade vetat att det var sista gången hade jag stannat kvar i hennes famn längre. Jag hade kramat henne hårdare. Jag hade tittat på henne lite längre. Jag hade kanske sagt tusen saker som jag i dag önskar att jag hade sagt.

Men man vet ju aldrig när ett vanligt ögonblick plötsligt blir ett minne för resten av livet.

 

Jag saknar hennes ord. Hennes röst. Hennes skratt. Hennes kramar. Hennes sätt att säga "hjärtat". Jag saknar att kunna ringa henne. Jag saknar att bara veta att hon finns där.

Jag saknar henne.

Min mamma. ❤️

 

En timme senare förändrades hela mitt liv.

Hon tog ett felsteg i en trappa.

Ett enda felsteg.

 

Och på några sekunder förvandlades en helt vanlig dag till den värsta dagen i mitt liv.

Jag kom dit några minuter senare. Jag såg henne ligga längst ner i trappan medan fyra ambulanspersonal försökte rädda hennes liv. Jag minns fortfarande känslan i kroppen. Paniken. Chocken. Skräcken.

 

Jag gick sönder där och då.

 

Jag skrek av smärta, av rädsla, av total förtvivlan. Det var som om hela min kropp förstod något som mitt huvud fortfarande vägrade acceptera.

 

Jag tänker inte skriva om de fyra fruktansvärda dagarna på sjukhuset. Det finns vissa saker som är för smärtsamma för att sätta ord på. 

 

Hon vaknade aldrig mer.

 

Fyra dagar senare var vi tvungna att stänga av respiratorn.

Och jag höll min mammas hand när hon somnade in.

55 år gammal.

Femtiofem.

Det är alldeles för ungt.

Alldeles för tidigt.

 

Och jag tror inte att man någonsin riktigt förstår vad det innebär att förlora någon förrän man själv står där.

Det är så märkligt med sorg. Man kan leva vidare. Man kan skratta, äta middag, gå till jobbet, handla mat, resa, träffa vänner och skapa nya minnen.

 

Men någonstans inom en finns fortfarande den där dagen.

Kroppen minns.

Känslorna kommer tillbaka.

 

Ibland är det som att jag befinner mig precis där igen. Som om åren som gått försvinner för en stund och jag står mitt i den där dagen. Jag kan nästan känna lyckan från tidigare på dagen, den där helt vanliga känslan av trygghet, innan allt rasade.

 

Det är nästan det som gör det så svårt.

Kontrasten.

Lyckan innan mardrömmen.

Vardagen innan katastrofen.

 

Att ena stunden prata med sin mamma och fråga om man ska duka av bordet, och bara en kort stund senare kämpa för att förstå hur livet kunde förändras så totalt.

Att en människa kan finnas där ena stunden och sedan aldrig mer vakna.

 

Att ett enda felsteg kan kosta ett liv.

Det är svårt att förstå.

 

Och kanske kommer jag aldrig att förstå det.

Jag fick förmånen att känna en helt otrolig människa.

Min mamma var den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Inte bara för hennes utseende, även om hon var otroligt vacker. Jag minns henne i sin figursydda mörkblå uniform när hon arbetade på Stockholms brandförsvar, bland alla brandmän.

Hon hade långt blont hår, blå glittrande ögon och ett leende som verkligen syntes.

 

Hon hade karisma.

Hon hade närvaro.

Hon var en sådan person som människor lade märke till när hon kom in i ett rum.

 

Men det allra vackraste hos henne var hennes hjärta.

 

Hon hade ett brinnande behov av att hjälpa andra människor.

Hon kunde inte bara se på när någon annan hade det svårt.

Det var därför hon började samarbeta med socialtjänsten och öppnade sitt hem för många av samhällets mest utsatta barn. Hon blev jour- och familjehem.

Hon ville rädda alla.

Hon ville ge barn den trygghet som de hade rätt till från början.

Kärlek.

Värme.

Mat på bordet.

En trygg säng.

En vuxen som stannade kvar.

En famn att krypa upp i.

Någon som sa: "Jag finns här."

 

Och jag fick se så mycket av det på nära håll.

Jag var med många gånger när barn fortfarande tvingades ha umgänge med sina biologiska föräldrar, trots det de hade varit med om. Jag såg ångesten. Jag såg rädslan. Jag såg de där små ansiktena och tårfyllda ögonen.

 

Det är svårt att beskriva vad det gör med en människa att lämna över ett barn när hela ens kropp skriker att barnet inte vill gå.

 

Att säga hej då när man samtidigt vet att barnet kanske inte kommer att få det bra.

 

Att stänga en dörr bakom ett barn som man precis har försökt skapa trygghet åt.

Det skär i hjärtat.

Och mamma bar på så mycket sorg för de här barnen.

Hon kunde inte förändra alla beslut. Socialtjänsten bestämde. Hon hade inte alltid möjlighet att påverka det hon såg som fel.

 

Men hon kunde påverka den tid barnen fick hemma hos henne.

 

Och det gjorde hon.

Hon gav dem trygghet.

Hon gav dem kärlek.

Hon gav dem en säng där de kunde sova utan rädsla.

Hon lagade mat.

Hon lyssnade.

Hon kramade.

Hon fanns.

Och hon kämpade.

Hon kämpade för barn som själva inte hade möjlighet att kämpa för sig.

 

Jag minns hur starkt hon reagerade när hon såg barn fara illa. Hon bar deras berättelser med sig. Hon brydde sig på riktigt.

Det var aldrig bara ett "uppdrag".

Det var människor.

Det var barn.

Barn som förtjänade bättre.

Jag tänker ofta på det i dag. På hur mycket mamma hade velat förändra. På hur mycket hon hade fortsatt kämpa om hon hade fått leva.

Hon hade älskat att se den utveckling som skett kring barns rättigheter. Hon hade stått längst fram och kämpat för att barnet ska komma först.

Barn ska inte behöva träffa människor som har skadat dem.

Och barn ska ha vuxna som vågar stå upp för dem när deras egen röst inte räcker till.

Mamma betydde så otroligt mycket för de barn hon tog hand om.

Och jag hoppas att någonstans där ute finns människor som i dag minns henne. Någon som kommer ihåg hennes hem. Hennes kramar. Hennes mat. Hennes skratt. Hennes trygghet.

För även om hon inte fick leva hela sitt liv så hann hon göra skillnad i många andra människors liv.

Och fy fan vad stolt jag är över henne.

Jag är så jäkla stolt över allt hon gjorde.

För andra.

För barnen.

För samhället.

Men framför allt för mig.

Hon var min mamma.

Min trygghet.

Min person.

Den som funnits där från dagen jag föddes.

Och det är kanske det som är den största sorgen. Att förlora någon som varit en självklar del av hela ens liv.

Jag hade aldrig behövt fundera på hur livet skulle vara utan henne.

Förrän jag plötsligt var tvungen att leva det.

Jag tänker ofta på tiden på sjukhuset.

På hoppet.

Herregud, vad jag levde på hoppet.

Jag ville så gärna tro att hon skulle vakna.

Så många gånger tog jag hennes hand i min och tryckte den.

Ibland låtsades jag att hon tryckte tillbaka.

Jag behövde känna att hon fortfarande var där.

Jag behövde få tro att hon hörde mig.

Jag pratade med henne.

Jag höll hennes hand.

Jag hoppades.

Jag tänkte på allt vi skulle göra när hon vaknade.

Jag tänkte att jag skulle få krama henne igen.

Att jag skulle få höra hennes röst.

Att hon skulle säga "hjärtat" igen.

Men hon vaknade aldrig.

Och det finns en särskild sorg i att veta att den sista kramen redan har hänt.

Att den sista pussen på kinden redan är given.

Att de sista orden redan är sagda.

Man vet bara inte att det är de sista förrän efteråt.

Det är kanske därför jag fortfarande försöker hålla fast vid det där sista ögonblicket.

"Det behöver du inte, hjärtat."

Och sedan hennes kram.

Hennes puss på min kind.

Det var det sista jag fick.

Men samtidigt var det så mycket.

För det var mamma.

Och hennes kärlek fanns där ända till slutet.

I dag saknar jag henne mer än ord någonsin kommer kunna beskriva.

Vissa dagar gör sorgen ont på ett sätt som nästan känns fysiskt. Andra dagar kan jag tänka på henne och le. Jag kan minnas hennes tokigheter, hennes sätt att vara, hennes vackra ögon och alla de där små sakerna som bara jag och familjen känner till.

Och jag tror att det är så jag vill bära henne med mig.

Inte bara genom dagen då hon dog.

Utan genom hela livet hon levde.

Kvinnan hon var.

Mamman hon var.

Människan hon var.

Hon var så mycket mer än det som hände henne den där dagen.

Hon var 55 år av liv, kärlek, skratt, kamp, arbete, familj och omtanke.

Och även om hennes liv tog slut alldeles för tidigt så tog inte det hon gav oss slut.

Det finns kvar.

I mig.

I alla som fick möta henne.

Och förhoppningsvis också i de barn vars liv hon på något sätt hann göra lite tryggare.

Jag önskar så ofta att hon kunde se mitt liv i dag.

Jag önskar att jag kunde ringa henne och berätta saker.

"Vet du vad som hände i dag, mamma?"

Jag önskar att jag kunde fråga henne om råd.

Skicka en bild.

Berätta något roligt.

Höra hennes åsikt.

Få en kram.

Bara få sitta bredvid henne.

Det är de små sakerna jag saknar mest.

Inte de stora högtiderna.

Inte de stora händelserna.

Utan vardagen.

Att bara ha henne.

Och om jag hade fått en enda timme till med henne hade jag inte behövt göra något särskilt.

Jag hade bara velat sitta bredvid henne.

Hålla hennes hand.

Och kanske fråga:

– Ska jag duka av bordet?

Bara för att få höra henne säga det igen.

"Det behöver du inte, hjärtat." 💜

Jag älskar dig, mamma.

Jag saknar dig.

Och jag kommer att bära dig med mig resten av mitt liv. 

 

Kram.