Nicci

Höstmyskänsla 🍂

 

Hur skönt är det inte när man öppnar upp balkongdörren och den där sköna, svala och lite krispiga luften sakta fyller hemmet? Luften som känns helt annorlunda än den varma sommarluften. Lite friskare. Lite klarare. Nästan som att hösten smyger sig in utan att riktigt fråga om lov. 🍂

 

Jag måste erkänna att hösten är en väldigt romantisk tid för mig. Det är något med hela känslan. Färgerna, mörkret som kommer lite tidigare på kvällarna, alla tända ljus, mysiga koftor, filtar i soffan, filmer man redan sett tio gånger och varm choklad i en stor kopp. 

 

Jag älskar det.

 

Jag är egentligen en person som kan romantisera precis allt. Jag kan hitta något fint i alla årstider och jag tycker verkligen om att varje del av året har sin egen lilla personlighet.

 

Våren med allt som börjar om. När träden plötsligt får små gröna knoppar och man går ut och inser att det faktiskt luktar vår.

 

Sommaren… ja, vad ska man ens säga? Det är svårt att slå en svensk sommar när den verkligen visar sig från sin bästa sida. Ljusa kvällar, jordgubbar, grillkvällar, bara ben, promenader sent på kvällen och den där känslan av att man inte riktigt behöver hålla koll på klockan.

 

Och vintern kan jag också älska. Julbelysning, snö när man har tur, tända ljus, julmusik och hela den där känslan av att få gå in i ett varmt hem efter att ha varit ute i kylan.

 

Men hösten…

Hösten är speciell.

Det är något alldeles särskilt med den.

Kanske är det kontrasten. Att naturen långsamt förändras samtidigt som man själv får lust att förändra lite hemma.

 

Plötsligt vill man plocka fram filtarna, göra det ännu mysigare, köpa nya ljus och kanske flytta runt någon liten detalj bara för att få den där höstkänslan.

Jag älskar verkligen när hemmet känns som en plats man längtar hem till.

Och hösten gör det så enkelt.

Man behöver egentligen inte så mycket. Några levande ljus, en mjuk filt, en kopp choklad och något bra att titta på. Sedan är man hemma.

Det är nästan lite lyxigt i sin enkelhet.

Samtidigt ska jag vara ärlig och säga att den här värmen vi haft nu… den får gärna flytta någon annanstans. 

 

Jag älskar sommaren, men det finns en gräns för hur varmt jag vill ha det i Sverige.

För mig är den här typen av värme mycket mer förknippad med semester.

Ge mig gärna 30 grader när jag befinner mig utomlands, har en pool precis bredvid mig, en iskall iste i handen och kan gå och bada när jag vill. Då kan jag ligga där i timmar och bara njuta.

Men 30 grader när man ska sova, jobba, städa, laga mat och försöka få någon slags temperatur i lägenheten?

Nej tack. 

Då längtar jag efter att få öppna balkongdörren på kvällen och känna den där svala luften mot ansiktet.

Jag längtar efter en kofta.

Efter en filt.

Efter att kunna gå en lång promenad utan att känna att man håller på att smälta bort.

Och kanske mest av allt längtar jag efter den där känslan av att en ny årstid är på väg.

Men jag vill absolut inte att sommaren ska ta slut för snabbt.

Tvärtom.

Jag älskar att förlänga sommaren.

Och kanske är det just därför som september är en av mina absoluta favoritmånader att resa i.

Det är något magiskt med att åka iväg när sommaren hemma börjar gå mot sitt slut. När kvällarna blir mörkare och luften börjar bli svalare här hemma, medan man själv kan befinna sig någonstans där sommaren fortfarande lever kvar.

En iskall iste i handen.

Sol mot huden.

Havet.

Bara fötter.

Och den där känslan av att man har några extra veckor av sommar innan man återvänder hem till hösten.

Det är faktiskt en ganska perfekt kombination.

Och på tal om september så måste jag ju nämna vår öluff i Grekland. 

Det var verkligen en sådan resa som jag kommer att bära med mig resten av livet.

 

Vi var iväg i flera veckor och det som gjorde hela resan så fantastisk var just att vi inte hade planerat precis allting.

Vi hade inte varje dag uppstyrd.

Inte varje hotellrum bokat.

Inte varje färja planerad månader i förväg.

Och för en person som gärna vill ha koll på saker kan det låta som ett recept på katastrof. 

Men det var precis tvärtom.

Det var friheten som gjorde resan.

Att vakna och kunna tänka:

Vad känner vi för idag?

Ska vi stanna här en natt till?

Ska vi ta färjan vidare?

Ska vi upptäcka en ny ö?

Var hittar vi den där lilla stranden som någon tipsade om?

Det fanns något så otroligt pirrigt i att inte riktigt veta vad nästa dag skulle innehålla.

 

Och det är nog just sådana resor jag tycker allra mest om.

De där resorna där allt inte blir exakt som man tänkt sig.

För ibland är det ju just det oväntade man minns.

Den lilla restaurangen man råkade hitta.

Stranden som inte stod med i någon guide.

Den där kvällen som började helt vanligt men slutade med att man satt uppe alldeles för länge och pratade om livet.

Platserna man aldrig hade hittat om man följt en färdig resplan.

Jag tror att vi ibland planerar sönder våra resor.

Vi vill veta var vi ska äta, vad vi ska göra, vilken strand vi ska besöka och exakt vilken tid vi ska vara där.

Och visst, det kan vara skönt.

Men det finns också något väldigt vackert i att lämna lite utrymme för livet att överraska en.

Det är en av de sakerna jag verkligen älskade med vår öluff.

Det spontana.

Det där lilla pirret i magen.

Att inte riktigt veta var man skulle vakna några dagar senare.

Och jag kan verkligen rekommendera en sådan resa om ni aldrig gjort det.

Grekland är dessutom helt fantastiskt för just öluff. Alla öar har sin egen lilla personlighet och det är så mysigt att få uppleva flera olika platser under samma resa.

Vissa öar är livliga.

Andra är lugna.

Någon har fantastiska stränder.

Någon annan har den där lilla byn man aldrig vill lämna.

Och någonstans däremellan hittar man kanske sin favoritplats.

Men nu står vi alltså här igen.

På väg mot hösten.

Och även om jag kommer sakna vissa saker med sommaren så känner jag faktiskt en liten förväntan.

Jag längtar efter de första riktigt mörka kvällarna.

Efter att tända ljus redan på eftermiddagen.

Efter att komma hem efter en lång promenad och byta om till mjuka kläder.

Efter att göra en kopp choklad och lägga mig under en filt.

Efter regnet.

Efter färgerna.

Efter den där första dagen när man verkligen känner:

Nu är hösten här.

Träden släpper sina löv.

Dagarna blir kortare.

Tempot förändras.

Och kanske behöver vi människor göra samma sak ibland.

Vi behöver inte alltid vara på väg någonstans.

Vi behöver inte alltid hitta på något.

Vi behöver inte alltid maximera varje ledig stund.

Ibland kan en helt vanlig kväll hemma vara precis det man behöver.

En filt.

Ett tänt ljus.

En bra film.

Någon man tycker om.

Eller bara sig själv.

Och jag tror faktiskt att det är en av de saker jag tycker mest om med hösten.

Den påminner mig om att mys också är en aktivitet.

Att det är okej att bara vara.

Att en lång promenad i frisk luft kan vara en hel upplevelse.

Att en varm kopp choklad kan vara något att längta efter.

Att regn mot fönstret faktiskt kan vara ganska vackert när man själv befinner sig på den varma sidan av glaset.

Och kanske är det just därför jag redan börjar längta lite.

Inte efter att sommaren ska försvinna.

Utan efter att få välkomna nästa kapitel.

För livet är ju lite så.

Vi får aldrig behålla en årstid för alltid.

Sommaren kommer och går.

Hösten kommer och går.

Vintern gör detsamma.

Och någonstans däremellan fortsätter livet.

Så jag tänker njuta av de sista riktigt varma dagarna, försöka suga åt mig så mycket sommarljus jag bara kan och sedan välkomna hösten med öppna armar.

Med tända ljus.

Med koftor.

Med långa promenader.

Med filmmys.

Med varm choklad.

Och kanske med en liten dröm om nästa resa. 

För även om jag älskar hösten så kommer jag nog alltid vilja hitta ett sätt att förlänga sommaren lite.

En vecka på Santorini i september kanske?

Det hade inte varit helt fel.

 

Och föressten, jag ska göra något om några veckor som jag aldrig gjort förut, jag är så pirrig för det. Kanske kommer nya kapitel att skrivas. Vem vet vad denna höst bjuder på 🤎

 

Kram. 🍂